LOREN Z, M. Albert Lortzing. Skrifter: Das Geheimnis der Form bei Richard Wagner (4 bd, 1924—33), Alessandro ScarlattVs Jugendoper (2 bd, 1927), Abendländische Musik-geschichte im Rhythmus der Generationen (1928); utg. Webers ungdomsoperor (1926) och valda skr. av Wagner (1938) samt medarb. i DTB 21—24. S.W. Lorenz [lå'-], Max, tysk operasångare, tenor (f. 1901 17/s), känd som glansfull Wagnersångare. — Bild sp. 710. Utbildad av Grenzebach var L. förste tenor vid operan i Dresden till 1931; medl. av Metropolitan 1931—32, 33—34 och från 1947 samt av Staatsoper i Berlin 1934—39. Han har gasterat i Bayreuth från 1933 och besökte 1936 K. teatern i Sthlm som Siegmund och Siegfried i Nibelungens ring. G. P. Lorenza'ni, P a o 1 o, italiensk tonsättare (omkr. 1640—1713), elev till Benevoli, vistades 1678—94 i Paris, där han hade stor framgång med it. och fr. sceniska verk. Hans pastoral Nicandro e Fileno utgjorde ett av de tidigaste försöken att tävla med Lullys fr. opera. — L. skrev även kyrkomusik, bl. a. motetter (1693). — Litt.: H. Prunières, P. L. å la cour de France (i RM 1922). Loring [lå'-J, Eugene, eg. Le Roy Kerpestein, amerikansk dansör och koreograf (f. 1914), under senare år verksam i Hollywood som lärare och filmkoreograf. 707 L. har efter sin debut 1934 tillhört bl. a. The American Ballet och Ballet Theatre i New York; ledde 1940—42 en egen ensemble, Dance Play-ers. Bl. hans baletter märkas Yankee Clipper (1937), Billy the kid (1938; musik av A. Copland), City portrait (1939), The great American goof (1940; scenario av W. Saroyan), The man from Midian (1942), The duke of the Sacra-mento (s. å.) o. a. K. R-n Loriod [låriå'], Yvonne, fransk pianist och tonsättare (f. 1924 20/i), elev av MK i Paris och till Messiaen. L., som turnerat i Europa och USA, har skrivit bl. a. ork.-verk, Melopées africaines (för Les ondes Martenot, piano, flöjt och pukor), sånger (även m. ork.) m. m. Loris (Loritus), Heinrich, ->Glareanus. Lortzing [lå'rts-], Gustav Albert, tysk tonsättare (1801—51), alltjämt uppskattad i sitt hemland för en rad komiska operor, burna av ett friskt skämtlynne och borgerligt gemyt. L. stud, en kortare tid musik för Rungen-hagen i Berlin men blev därefter sin egen lärare under resor med föräldrarna, som bägge voro knutna till ambulerande teatersällskap. Själv hade han tidigt medv. på scenen i barnroller och utbildade sig till skådespelare och sångare. Han lärde sig även spela piano, violin och violoncell och deb. 1824 i Köln som kompositör med det komiska sångspelet Ali pascha von Janina. Från 1833 var han skådespelare och buffatenor i Leipzig, 1844—1845 även kapellm. där. Under de följ, åren förde L. ett oroligt vandringsliv under ständiga bekymmer för uppehället. Han var sålunda kortare tid anställd som kapellm. i Wien och ånyo i Leipzig och erhöll 1850 en liknande befattning i Berlin. Som tonsättare står L. på gränsen mellan två tidsåldrar. Romantiken har satt sina spår i hans musik, och han har i detta stycke lärt av Weber. Men den småborgerliga hemtrevnaden med idyllen strax på knutarna bär också drag av det tyska 1700-t:s sångspel, och då han lyckas som bäst skimrar genom musiken rokokons elegans och kvicka turneringar. Efter debuten som musikdramatiker 1824 vann han betydande framgång med Die beiden Schützen (Leipzig 1837) och Czar und Zim-mermann (Leipzig s. å.; Czar och timmerman, Sthlm 1843); det senare stycket hör till topparna i hans produktion. Caramo oder das Fischerstechen (1839) liksom Hans Sachs (1840) och Casanova (1841), alla i Leipzig, gjorde ingen succé. Rätt kallsinnigt mottogs också Der Wild-schütz (Leipzig 1842; Tjuvskytten, Sthlm s. å.), som däremot senare glansfullt hävdat hans rangställning. Med Undine (Hamburg 1845), byggd på Fouqués likabetitlade roman, gjorde 708