LULLY Oldermark 1937—40, E. Rydberg 1940—43, Aulin 1943—44, U. Fredman 1944—47, Bornum 1947— 50 och Damm sedan 1950. En bl. kör startade 1947; dirigenter: Bornum och Damm. Domkyrkokören ledes av G. Harlin. — Stadens kommunala musikverksamhet, som begynte 1947, nedlades efter ett år. Litt.: Luleå orkesterförening 1933—1943 (1943); F. Swedberg, Musik, konst och teater (i ser. Svenska stadsmonografier: Luleå, 1949). F. S. LULLY, JEAN BAPTIST E. Det franska 1600-t:s märkligaste musiker var tonsättaren Jean Baptiste Lully [lyli'] (Lulli), f. 1632 29/n i Florens, d. 168 7 22/3 i Paris. Till börden italienare men sedan ungdomen bosatt i sitt nya hemland, blev Lully i sin musik en fulländad fransman, under sin konstnärliga verksamhet fullföljande äldre traditioner och tillika framträdande som en nydanare av stora mått. Efter att ha reorganiserat musiklivet vid hovet och i samarbete med Molière givit upphov åt komedibaletten skapade han i fyrtioårsåldern den franska lyriska tragedin. I sina musikdramer efterbildade han till stilen det fransk-klassiska taldramat men upptog även element ur den äldre hovbaletten. Från den samtida it. operan skilde sig Lullys musikaliska skådespel bl. a. genom en mera differentierad orkestersats och den »franska uvertyren» samt mäktiga körer, vidare genom en till textens mening och innehåll omsorgsfullt anpassad deklamation. Hans operor höllo sig kvar på scenen till slutet av 1700-t. Lullys liv. Lully härstammade från en småborgerlig miljö. Fadern var mjölnare. Från de tidiga barndomsåren vet man icke mycket mer om Lully, än att han inhämtade musikens första grunder och lärde sig spela gitarr av en tiggarmunk. Antagligen betraktades han som en lovande musikalisk ungdom, ty när chevalier de Guise på hemväg från Orienten passerade Florens 1646, blev han upptagen i dennes följe och kom med honom till Frankrike. I Paris blev han anställd som gargon de la chambre hos fr. kungens kusin, Mlle Montpensier, och grunden till hans karriär var därmed lagd. Till hans tjänsteplikter hörde att konversera prinsessan på italienska. Men han fick god tid att utveckla sina mus. talanger och började till hovets nöje skriva fr. visor samtidigt som han trol. spelade violin. Som god dansör blev han också ett 721 slags rolighetsminister, och närmast i denna egenskap gjorde han sin entré vid kungahovet. Vid uppförandet av baletten Ballet de la nuit 1653 medverkade han sålunda i icke mindre än fem roller, och bästa beviset för att han även gjort sig bemärkt som musiker är, att han några månader senare utnämndes till »Compo-siteur de la musique instrumentale». Lullys senare framgångar äro förknippade med hans förtroliga ställning hos Ludvig XIV. I hovbaletterna dansade han ofta vid kungens sida, och gemensamma musikaliska intressen förenade dem i ett slags »kamratskap», som Lully skickligt utnyttjade till egen fördel. Befordringarna vid hovet följde också slag i slag. Allmänt erkänd som den ypperste violinisten i Frankrike, org. han vid sidan av hovkapellet, de berömda Vingt quatre violons, en mindre stråkensemble, Les petits violons du roi (först 17, sedan 21 instrumentalister), som framgångsrikt konkurrerade med de äldre ämbetsbröderna. Han utnämndes 1661 till överintendent för »La musique de la chambre» och redan året därpå till »Maitre de la musique». Bägge dessa befattningar voro ekonomiskt inbringande, och Lully förkovrade 1662 ytterligare sitt välstånd genom ett förmånligt giftermål med dottern till den fr. kompositören M. Lambert, som varit hans föregångare som ledare av kungens kammarmusik. Lully adlades 1680 och erhöll slutl. titeln »Secrétaire du roi», en sällsynt utmärkelse för en man av hans härkomst och levnadsställning. Lully var från början musikaliskt en autodidakt. Men sedan han fått fast fot i Paris underkastade han sig en omskolning under ledning av de franska musikerna N. Métru, F. Roberday och N. Gigault. Sin eg. debut som kompositör gjorde han med en musikinlaga i baletten Les bienvenus (1655). Året därpå medv. han i baletterna Psyché och med huvudparten av musiken i La galanterie du temps. Nya kompositionsuppdrag följde undan för undan, och år 1662 inledde han ett samarbete med Molière, som resulterade i en rad komedibaletter. Lullys mus. inlägg ha karaktären av fritt utformade intermezzi av starkt burlesk karaktär, men scener med en finare komik förekomma även. Början gjordes med Le mariage forcé (1664), och Lullys medverkan ställde ännu icke Molières snille i bakgrunden. Men hans egen andel i framgångarna växte med varje nytt stycke, och med Monsieur de Pourceaugnac (1669) var det han och icke längre Molière, som inför publiken framstod som pjäsens eg. upphovsman. Huvudstycket i denna genre är Le bourgeois gentilhomme (1670). Några planer på att skriva operor tycks ännu icke ha väckts hos honom, trots att han genom sin medverkan vid uppförandet 1660 och 1662 av italienaren Cavallis Serse och Ercole amante bör ha kommit underfund med musik - 722