LULLY dramats utvecklingsmöjligheter. Men då P. Perrin och R. Cambert gjort bankrutt vid sina försök att omplantera operan i Frankrike, passade Lully på att inlösa Perrins privilegier. Den av Lully uppbyggda teatern vid rue Vau-girard invigdes 1672 med pastoralen Les fetes de 1’Amour et de Bacchus. Det var ett till-fällighetsstycke med äldre musik, arr. till text av flera förf, och till typen ännu icke regelrätt opera. Först den året därpå givna Cadmus et Hermione inleder den långa raden av Lullys lyriska tragedier. Lullys operastil. Den första operan blev också i huvudsak normgivande för alla de följande. Valet av P. Quinault (tillhörande den akad. parnassen), som skrev texten till flertalet av musikdramerna, ger en föreställning om Lullys målsättning. Som mönster valde han sålunda icke liksom de första operakompositörerna i Florens och senare Gluck den antika tragedin utan närmade sig i stället det fransk-klassiska taldramat. Närmast hade han stud, den berömda skådespelerskan La Champmeslés deklamation av Ra-cine. Recitativet modellerades i rytmisk och melodisk anslutning till versmåttet och slutrimmen med iakttagande av de något pompöst retoriska tonfall, som hörde till scentraditionerna vid Théåtre frangais. Samtiden anmärkte också på den monotona upprepningen i slutfallen, som Lully icke förmått undvika, fastän han vid enstaka tillfällen frigjort sig från en strikt deklamation av texten. Musikaliskt rör han sig mycket friare i de rent lyriska partierna (solo, duetter m. m.). De äro sällan ss. i den samtida it. operan uppbyggda i arians form utan förlöpa gärna kup-lettartat med två- el. flerfaldig upprepning av den melodiska frasen. I den dramatiska uppläggningen spåras också ett inflytande från hovbaletten. Menuett, sarabande m. m. skänka en sirlig elegans åt handlingen. Gigue och andra balettinlägg i snabbare tempo ackom-pagnera mera realistiskt tänkta scener. Karakteristisk för Lullys drama är vidare orkesterns insats. Instrumentationen domineras av stråkarna, vid behov understödda av oboe, fagott, trumpet och ett ansenligt uppbåd slaginstrument. Flöjterna, som italienarna eg. lämnade åsido, användas med förkärlek i elegiska stämlägen, och häri förebådar han Gluck. Framför ett fulltonigt orkestertutti föredrar Lully en differentierad klang med konsertanta färgskiftningar. Körerna i hans operor, ofta homofont sammanfogade, kunna med ett modernt slagord bet. som massiva ljudkulisser. Körsångarna stodo ju också traditionellt för det mesta orörliga på bägge sidor av scenöppningen. Till de dekorativa elementen hör också den fr. uvertyren i två- el. tredelad form med växlande långsamt och hastigt tempo. Den var icke Lullys uppfinning men hade vidare utexperimenterats av honom redan då han skrev sina baletter. 723 Stilistiskt kunde icke Lully under sina första år som kompositör förneka sin it. härkomst. Men förundransvärt snabbt attraperade han sitt nya hemlands tonfall och blev i sina operor rent av en typisk fransman. Medvetet strävade han samtidigt att frigöra sig i deklamationen från barockens överlastade ornamentik, och vid jämförelse med sina närmaste föregångare i fransk musik representerar han en återgång till ett förenklat linjeperspektiv. Mera intellektuellt än känslomässigt begåvad, är han icke de stora passionernas skildrare. Däremot förstod han sig utmärkt på att återge mellanlägena i mänskligt känsloliv. Hjältarna i hans operor uppträda också mestadels som respektabla gentlemän. De agera icke eg. tragedi men passa in i det sa-longsdrama Lully skrivit för dem. Buffalynnet, som Lully så festligt spelat ut under samarbetet med Molière, förnekar sig icke heller i hans första operor. Och även sedan han med Ludvig XIV:s favoritstycke Atys (1678) i huvudsak böjt sig för hovets smak och avstått från burleska inlägg, tar skämtlynnet ibland ut sin rätt. Allra bäst lyckades Lully emellertid i pastoralen. Med de enklaste medel tar han in luften och dagrarna i landskapet och låter det stilla melodiska suset i naturen göra entré på scenen. Sådana naturmålningar möter man här och där i operorna, och de breda ut sig i handlingens längd uti Acis et Galathée, hans sista fullbordade opera. Lullys operor äro sålunda hopfogade av många heterogena element: en efter taldramat något uppstyltad deklamation, där som det sagts Lully ofta offrat musiken för troheten mot texten; en galant hovmannamässighet i anklang till hovbaletten; burleskt-komiska inslag och en till herdespelet anknuten mus. miljöskildring. Men intrycken bli icke i motsv. grad olikartade. Ty som R. Rolland anmärkt, har Lully med sitt skapande geni lyckats förena motsättningarna i en arkitektonisk helhetsverkan. Monumentaliteten i dramats uppläggning har bevarats och samtidigt skänker scenföljdernas ofta symmetriska formbyggnad åt handlingen drag av upphöjd ro och avvägd måtta. Övriga verk. Lully var även framgångsrik som kyrko-kompositör, och ett Miserere (omkr. 1664) hörde till hans av samtiden mest beundrade kom- 724