LÄDERLAPPEN Läderlappen, ty. Die Fledermaus, komisk operett i 3 akter. Musik av J. Strauss d. y. till text av C. Haeffner och R. Genée efter Le Reveillon av H. Meil-hac och L. Halévy. Uppförd ffg.: Wien 1874; Sthlm 1875; Flagermusen (Et knald), Khmn s. å.; Oslo 1876; Hfors s. å.; Gbg 1879. — Huvudroller: Eisenstein (tenor), Rosalinda (sopran), Alfred (tenor), Adèle (sopran), Falke (baryton), Prins Orlof-sky (tenoi' el. mezzosopran), Frank (bas). Läge, som musikterm främst brukad i följ, sammanhang: 1. I ackordläran betecknar läge (eng. spacing) dels a) ackordtonernas avstånd från varandra, varvid sammanträngt 1. avser tätast möj-liga placering av stämmorna, basen undantagen, och spritt 1. avser ackordtonernas fördelning, spridning, inom 2 el. flera oktaver, dels b) förhållandet mellan ackordets djupast belägna ton (baston) och dess grundton; se vidare art. Ackordlära. 2. Vid stränginstrumentspel betecknar läge (eng. och fr. position, ty. Lage) vänsterhandens placering på greppbrädan. Lägena räknas från instrumentets sadel, varvid den lösa strängen + de därpå följ, diatoniska skaltonerna utgöra 1. läget. På violinens a-sträng gripas sålunda (med resp. 1., 2., 3. och 4. fingret) i 1. läget tonerna h c1 d1 e1. 2. läget innebär en uppflyttning av 1. fingret till c1 (omfattar alltså tonerna c1 d1 e1 f1), 3. läget till d1 etc. Antalet praktiskt användbara lägen på violin anges i skol- och studieverk vanl. till 7, vartill dock i den högre violintekniken komma ytterligare lägen. Flyttning av handen från ett läge till ett annat kallas lägeväxling (eng. shift). Se vidare art. Violinspel. Lägespelet torde tidigast ha kommit i bruk under 1600-t. Det finnes då beskrivet hos bl. a. C. Simpson i The division viol (1667). Ända fram till mitten av 1700-t. tyckas de »ojämna» lägena (1., 3. etc.) ha bildat grundvalen för lägespelet. Ännu Leopold Mozart (1756) kallar dessa lägen »die ganze Applicatur» i motsats till de mellanliggande (2., 4. etc.), »die halbe Applicatur» (eng. half-shift, it. mezza manica), men beskriver också under rubriken »Die zu-sammengesetzte oder vermischte Applicatur» en direkt övergångsform till det moderna violinspelets fria och smidiga lägespel. Lägespelet på violoncell skiljer sig från det på violin främst genom att man använder tummen, vilket väsentligt underlättar spel i högre lägen. Bruket anses ha introducerats av den franske violoncellisten Berteau (d. 1756). 3. Draganordningens ställning på dragbasun. I 1. läget är denna helt inskjuten, följ, lägen avse den successiva utdragning, som sänker tonhöjden 1—6 halvtoner. I. B-n 755 Lä'ndler, ty., en österrikisk och bayersk variant av den gammaltyska Drehtanz. Den uppkom på 1700-t. och var mycket populär även i början av 1800-t. Vanl. dansad i 3/4-takt — ehuru emellanåt skiftande till 2/4-takt i vissa turer — kan 1. anses som en omedelbar föregångare till 1800-t:s vals. Till en viss grad fortlever den i form av tyrolervals (fr. tyrolienne). L. var en rikt figurerad dans; de deltagande paren dansade ömsom med, ömsom mot och ibland runt om varandra, och somliga av dess turer utfördes under kraftiga stampningar och handklappningar. I sin genuina form var den sålunda i viss mån mera livfull än valsen, trots ett långsammare tempo. Namnet anses härlett ur »Landl», ett österrikiskt alpdistrikt; enl. en annan teori skulle det helt enkelt vara liktydigt med begreppet »lantlig dans». I konstmusiken har 1. upptagits av Mozart, Beethoven och Schubert; hos den sistn. ej blott i rena danssviter utan även i den stora C-dur-symf. Under senare tid har bl. a. Bruckner i sina symf. utnyttjat dess karakteristiska rytm. Litt.: C. Sachs, Eine Weltgeschichte des Tan-zes (1933); P. Nettl, The story of dance music (1947). K. R-n Lännerholm, Rolf Bertil Eugen, oboist (f. 1912 28/2), en av landets främsta, sedan 1945 e. o. lärare vid MH i Sthlm. Efter stud, för Pegel vid MK i Sthlm och L. Bleuzet i Paris anställdes L. 1932 vid Gbgs or-kesterfören. men övergick 1938 till K. hovkapellet och 1943 till Konsertfören. i Sthlm; 1943— 46 även i Radioorkestern. L:s bror, oboisten T o r 1 e i f Erik Torsten L. (f. 1923 22A), stud, för Pegel vid MH i Sthlm och för brodern; anställdes vid K. hovkapellet 1943 och blev 1. oboist i Radioorkestern 1946. Har ofta framträtt som solist. H. M-g Läsning uti musikaliska ämnen, års-publ., utg. i Kalmar 1827—29 under red. av H. Hildebrandsson. Läte, Aleksander, estnisk tonsättare (1860—1949). Utbildad vid MK i Dresden (Draesecke), org. och ledde L. 1900—07 landets första symf.-ork. i Dor-pat. Hans verk omfatta huvudsaki. vokalmusik; körsångerna räknas till de främsta i sitt slag i Estland. E-T- Lätti, I n t o, finländsk dansör och koreograf (f. 1913), premiärdansör vid Finska operan i Hfors. Elev av Saxelin, I. Suhisjvili i Georgien och A. Volinin i Paris har L. bl. a. framträtt på Malmö stadsteater 1946—49 samt med egna 756