MADRIGAL bete. Mest spelad är nr 2 (1917—18), som har karaktär av självbekännelse och utmynnar i resignation och ödemarksstämning. 3. symfonin A-dur (1926) är ett ljusare, pastoralt verk med originell rytmik (särsk. finalen). En anmärkningsvärd del av M:s produktion utgöres av körverken med ork. ss. Aslak Smaukka (1917), Sampon ryöstö (»Sampos bortrövande»; 1915). En särställning intaga de talrika kör- och solosångerna, i vilkas vemodiga stämningar M:s tonkonst ofta fått sitt känsligaste uttryck. Verk (u. n.): Skådespelsmusik till bl. a. E. Leinos Shakkipeli (»Schackspelet») och Alki-biades; en symf. svit (1910), de symf. dikterna Tanssinäky (»Danssyn»; 1911—*12) och Kullervo (1913), konsertuvertyr (1911), »Lustspels-uver-tyr» (1923) m. fl. orkesterverk; kantaterna Merikoski (»Havsforsen»), Elämän päivät (»Livets dagar»), Lux triumphans, Planeettain laulu (»Planeternas sång»), Väinämöisen soitto (»Väi-nämöinens spel»), promotionskantaten (1914) o. a., Stabat mater, Psalmi 121; Väinämöisen kylvö (»Väinämöinens sådd») för en röst och ork.; 34 sånger för manskör, däribl. De Pro-fundis; pianotrio (1909), en sonatin för violin och piano (1913), Lyrisk svit för violoncell och piano (1921—22) samt violinstycken; omkr. 50 solosånger, ofta till texter av M:s maka L. Onerva, ss. cykeln Syksy (»Höst»), samt pianokomp. — Litt.: K. Tuukkanen, L. M. J. K-nen Madrid [maöri'0], Spaniens huvudstad och ett av den spanska kulturens viktigaste centra, belägen i Nya Kastilien (omkr. 1 277 000 inv. 1947). Filip II gjorde 1560 M. till rikets huvudstad, och då uppblomstrade där en rik musikodling kring hovet, vilken höll sig levande in på 1800-t. Omkr. 1750 introducerades den it. operan i staden, och 1850 byggdes det nuv. operahuset, för-utv. Teatro Reale. Det största intresset har dock av ålder det spec. sp. sångspelet, zarzue-lan, tilldragit sig; det odlas även av en mängd smärre teatrar i M. Orkestermusiken handhades från 1867 av Société des Concerts; av nuv. sammanslutningar uppbära Orquesta Sin-fonica (gr. 1904). Orauesta Filarmönica under Sorozåbel (gr. 1915), Orquesta Nacional, dirig. Pérez Casas (gr. 1939), och Orquesta Iberia under G. Lago (gr. 1941) officiellt understöd, medan den av A. Argenta 1946 gr. och ledda Orquesta de Cåmara de Madrid erhållit privata medel för sin verksamhet. En viktig funktion har den 1947 bildade radioorkestem, som dirig. av C. del Campo. Den främsta körinsti-tutionen är Masa Coral de Educacion y Des-canso de Madrid från 1918. Av musikvårdande organisationer märkas Inst. Espanol de Musicologia med H. Anglès som dir. och J. Subirå som sekr., särsk. ägnad åt folkmusikforskning, samt den under undervisningsministeriet sorterande Comisaria General de la Müsica. Musikundervisningen ombe- 769 sörjes av ett MK, gr. 1830 som Cons. de Maria Cristina. Biblioteca Nacional äger viktiga saml. av äldre sp., it. och nederl. musik. Litt.: M. J. Diana, Memoria historico-artistica del Teatro Real de M. (1850); E. Cotarello y Mori, Origines y establecimento de la Opera en Espana (1917); J. Subirå, Historia y anec-dotario del Teatro Real (1949). G. P. Madriga'1, it. (av matricale, på modersmål), namn på vokala kompositionstyper, som odlats dels på 1300-t. i Italien och dels på 1500-t., främst i Italien och England. Den äldre it. m. var till ursprung och karaktär folklig, munter och föga preciös, gärna också idyllisk och pastoral (därav benämningen mandriale av mandra, hjord) el. satirisk i tonen, ett barn av samma tid som Boccaccios De-camerone. Metriskt bestod den av 2 el. 3 tre-radiga strofer, avslutade av en tvåradig ritor-nell. Som mus. kompositionsform var den oftast 2-st. och entextig; stilistiskt har den träffande karakteriserats som en omamenterad conduc-tusform. Sin glansperiod såg denna tidiga m. under den it. ars-nova-epokens första hälft, med Florens som centrum, och den företräddes då av mästare som Jacopo da Bologna, Giovanni da Cascia m. fl. Senare trängdes m. tillbaka av balladen. F. Landino, även på m:s område en fulländare, skrev sålunda endast 12 m. men 141 ballader. Balladen upptog dock väsentliga element från m., vars betydelse var långt större, än dyl. statistiska beräkningar antyda. Med denna äldre madrigalkonst har 1500-t:s it. m. knappast mer än namnet och några få dikter gemensamma; A. Einstein förmodar, att endast Petrarcas 4 m. fortfarande voro kända i 1500-t:s Italien. Den nya formen, vilken samtida teoretiker uppfattade som en fri utveckling av Petrarcas m., var obunden av mönster till både meter, rimflätning och strofindelning och kännetecknades av en förfinad, hövisk och känslosam anda. Mus. växte den fram ur den folkliga, homofona frottolan, vars stämvävnad genom figurering och anpassning till vokal deklamation omvandlades till en för den klassiska m. typisk polyfoni. Dess egenart bestämdes även och i icke ringa utsträckning av den sociala bakgrunden; m. odlades näml, som en sällskapskonst — ofta i s. k. akademier — en konst för utövare mer än för åhörare, intim i uttrycket och föga inställd på utåtriktade effekter. Tack vare det frenetiska musikintresset inom dess kretsar framväxte en klass av fina kännare, en förutsättning för m:s utveckling mot överkultiverat raffinemang och mot en detaljerad överensstämmelse mellan text-ligt och mus. uttryck, vilken stundom drevs in absurdum, ss. då svarta noter användes till ord som »mörker», »natt» o. d., el. då rörelseverb översattes i rent rumsligt åskådliggörande melodilinjer (->Augenmusik, ->Madrigalism). 770 25. Musik. III