MADRIGALISM Den italienska 1500-talsmadrigalens historia brukar periodiseras på följande sätt: 1) Den förklassiska m.: P. Verdelot, C. Festa, J. Arca-delt m. fl.; satsen har ännu homofona drag och går ej över 3—4-stämmighet. 2) Den klassiska m.: A. Willaert, C. de Rore, A. Gabrieli, Pa-lestrina (den senare bl. a. med andliga m., madrigali spirituali) och »de tre stora ultra-montanerna» O. di Lasso, F. de Monte och G. de Wert; polyfonin är nu fullt utbildad och 4—6-stämmighet förhärskande (med övervikt för den 5-st. satsen). 3) Den senklassiska m.: L. Marenzio, G. da Venosa, Monteverdi m. fl.; den tekniska virtuositeten har nått en oanad höjd och möjliggör den största frihet i valet av uttrycksmedel; bredvid en djärvt kromatisk polyfoni (Gesualdo) återfinnes en genomförd homofon faktur (den senare Marenzio, Monteverdi), som tydligen utgör förebild för och samtidigt en terminologisk förklaring till Cac-cinis monodiska »solomadrigaler» i Nuove mu-siche (1602), vilka i sin tur äro föregångare till barockens soloaria. Enkla jämförelser göra det högst sannolikt, att ej heller andra monodiska former stått opåverkade av m., och genom sin stilistiska mångsidighet och plasticitet kunde den även ge impulser åt den nya konsertanta stilen, stile concertato. Utanför Italien odlades m. spec. i England, där den tack vare gynnsamma förutsättningar fick en påfallande självständig prägel, i synnerhet litterärt-formellt, men även betr, den mus. stilen; därvid måste dock givetvis bortses från den medvetet italianiserande riktning, som företräddes av T. Weelkes, J. Wilbye m. fl. Den eng. madrigalkonstens glansperiod inleddes 1588, då W. Byrd — tills, m. T. Morley den äldre skolans främsta namn — utgav sina Psal-mes, sonets, and songs. S. å. utkom Younges it. antologi Musica Transalpina. Blomstrings-tiden framåt torde kunna begränsas till 1622, utgivningsåret för T. Tomkins’ Songs of 3, 4, 5, and 6 parts. Den eng. m. uppträdde under flera olika namn: Sonet, Canzonet (->-Canzo-netta), Song, Ayre (->-Air) etc. Litt.: A. Schmidt, Das M. (1890); H. Schultz, Das M. als Formideal... (1939; m. bibliogr.); Annemarie von Königslöw, Die italienischen Madrigalisten des Trecento (1940; m. bibliogr.); E. H. Fellowes, The English M. (1925; omarb. 1947); dens., The English m. composers (21948); A. Einstein, The Italian m. (3 bd, 1949); H. F. Redlich, The Italian madrigal. A bibliographi-cal contribution (i ML 1951). A. Th. Madrigalfsm (it., jfr Madrigal), naturalistiskt tonmålande uttolkning av textdetalj i vokalkomposition. M. var ett typiskt stildrag i den it. 1500-talsmadriga-len men trängde tidigt utanför dess textram till annan affektiv vokalmusik samt vandrade över och brukades flitigt även under hela barocken (Schütz, Bach, Hän-del m. fl.). Som företeelse är dock m. mycket äldre. Redan långt tillbaka (i flerst. verk åtm. på 1300-t.) kan iakttagas, att särsk. innehålls- el. affekt-mättade ord få en mer el. mindre pregnant mus. karakterisering, så t. ex. crucifixuspar-tiet (»korsfäst, död och begraven») i credoton-sättningar. Utanför den it. madrigalens och den barocka vokalmusikens områden bör termen m. användas med stor försiktighet, då den där lätt blir vilseledande. — Jämförande art.: Programmusik, Tonmåleri. A. Th. Madrigalkomedi, benämning på ett musikaliskt skådespel, som helt el. delvis ageras av flerstämmiga madrigalkörer. Ehuru m. uppkom mot slutet av 1500-t. i Italien, kan den på intet vis bet. som ett utvecklingsled i operans historia. Bruket att låta fler-stämmieheten även i monologer och dialoger föra handlingen vidare är tvärtom direkt stridande mot florentinarnas reformplaner. Ang. det bäst kända stycket av denna typ, O. Vec-chis Amfiparnasso (uppf. 1594; tr. 1597), är icke heller med visshet känt, om det avsetts för sceniskt uppf. M. skrevos även av Vecchis elev A. Banchieri o. a. Litt.: R. Rolland, Histoire de Topéra en Europé... (21931); E. Dent, Notes on the »Amfiparnasso» of Orazio Vecchi (i SIMG 1910/11). E. S-m Madrigura, Paquita, ->Segovia. Madsen, Hans Carl Grum, dansk operasångare, basbaryton (f. 1878 14/7), anställd vid Det kgl. teater i Khmn 1903—40. M. har framträtt med ovanlig scenisk talang, ej minst i det komiska facket, i roller ss. Figaro i Figaros bröllop och Barberaren i Sevilla, Beckmesser i Mästersängarne i Nürnberg, lord Cockburn i Fra Diavolo och Henrik i Maskarade. Blev 1916 lärare vid MK. Er-l Madsen, Erik Magnus, norsk dirigent (f. 1903 21/i), sedan 1924 körledare och musikinstruktör i Fredrikstad; organist samt dirigent i stadens ork.-fören. sedan dess gr. 1934. M. har komp, operetten Det hender i den gamle by, en ork.-svit (1946), körverk, marscher m. m. H.K. Madsen-Stensgaard [-går], Niels Kristian, dansk tonsättare och musikpedagog (1850-—1927), känd genom betydande insatser för dansk folklig sång och skolsång. M. var tills, m. J. Mailing en förespråkare för den chevéska metoden. Elev av J. C. Gebauer, G. Matthison-Hansen och J. Mailing var M. lärare vid Frederiksberg skolevaesen 1874—1900 och org. vid de Classenske boligers kyrka 1880—1903. 771 772