MAHLER Mahlers liv och personlighet. Mahler växte upp i en disharmonisk miljö, som kom att sätta spår hos honom för hela livet. Fadern, en judisk affärsman i begränsade omständigheter, lät honom från hans 6. år få regelbunden musikutbildning hos stadsorg, i Iglau. Utan synbar möda inhämtade Mahler på kort tid allt vad han kunde lära av denne, och efter slutad skolgång begav han sig till Wien. Från 1875 stud, han här filosofi vid univ. och samtidigt piano för J. Epstein och kontrapunkt för Bruckner vid MK. Åren 1883—85 var Mahler hovkapellm. i Kassel, och säsongen 1885—86 dirig. han A. Neumanns Wagner-trupp i Prag samt 1886—88 vid Stadttheater i Leipzig. Sin organisatoriska gärning inledde han som operadir. i Budapest 1888—91, varefter han de följ. 6 åren var kapellm. vid Stadttheater i Hamburg. Sin mest lysande insats gjorde Mahler vid Hofoper i Wien, dit han kallades i maj 1897; i okt. s. å. intog han även posten som dess dir. efter W. Jahn. Under de 10 år, han stod i spetsen för denna inst., utvecklade Mahler hela sin rastlösa energi och lysande talang för att från grunden nyorganisera och nyskapa verksamheten. Hofoper framstod inom kort som en av världens yppersta, upplevande en glanstid som knappast tidigare i sin historia. Genom sina hänsynslösa konstnärliga krav skaffade sig Mahler dock mäktiga fiender, och det var därför med en känsla av lättnad, som han hösten 1907 accepterade en kallelse som 1. dirig. vid Metropolitan i New York. År 1909 blev Mahler ledare för New York Philharm. Society med vidsträckta befogenheter att rekonstruera dess verksamhet. Ehuru redan dödsmärkt av ett svårt hj ärtlidande grep han sig med sedvanlig energi an med uppgiften men måste vintern 1911 lämna sin post för att söka läkarvård i Europa. Kort efter återkomsten till Wien, där han nu hyllades som en furste, avled Mahler den 18 maj och begrovs följ, dag på kyrkogården i Grinzing. Som människa och konstnär var Mahler en sökande ande och samtidigt en utpräglad representant för sekelskiftets stämningar: överkänslig och hyperintellektuell, pendlande mellan nattsvart pessimism och dödsångest å ena sidan och översvallande natur- och skönhets-dyrkan å den andra. Ständigt driven av jagande oro var han en typiskt dualistisk människa, vilket resulterade i splittring och rotlöshet inför omvärlden. Ehuru böhmare ville han känna sig som tysk, och fastän utgången ur en judisk familj var han en varmt religiös kristen. Detta skapade tidigt hos honom en stark känsla av isolering, som stundom ledde över i fullständig apati. Han var utpräglad egocentriker — men för sin konsts skull, och för denna fingo alla hänsyn vika. Han var en överdrifternas man men handlade aldrig mot sin övertygelse. 779 Mahlers stil och verk. Mahlers produktion är ganska sparsam: förutom de 9 symf. (10 om Das Lied von der Erde inräknas i numreringen) skrev han endast körverket Das klagende Lied och 7 h. solosånger (därav ett flertal för ork.). — I centrum av hans skapande stå symfonierna, utformade med allt mer stigande tekniskt mästerskap till ytterst personliga bekännelser. Tonspråket är efterromantikens, där inslag från såväl Schu-bert som Bruckner äro märkbara. För att nå högsta möjliga uttryck begagnar Mahler snart sagt vilka medel som helst, vilket stundom kan förläna hans musik ett krampaktigt drag. Tematiken är till ytterlighet skiftande: sublima ingivelser ställas stundom sida vid sida med bizarra och banala infall — många gånger dock i skärande ironiskt syfte. Hans temabearb. är utomordentligt skicklig, och instrumentationen (där han haft Berlioz som läromästare) ofta förebildlig (märk särsk. sångerna med ork.!). En viktig inspirationskälla var den böh-miska och sydtyska folkmusiken, som han framgångsrikt efterbildade, varjämte han gärna odlade rytmer och klanger från den österrikiska militärmusiken, som han beundrat sedan barndomsåren i Iglau. Sålunda spelar marschen en dominerande satsteknisk roll i icke mindre än 6 av symfonierna. Ett intellektuellt drag spåras i alla hans verk, ehuru deras lidelsefullhet och »musikantiska» spontaneitet förtagit den förståndsmässiga kylan. Med utgångspunkt från Beethovens 9. symf. har Mahler begagnat den mänskliga rösten i ett flertal symf.: nr 2 och 8 ha blandad kör, nr 3 dam- och gosskör, varjämte en solostämma anlitats för nr 3 och 4. I motsats till Bruckners enhetliga symfonityp göra Mahlers verk ett starkt heterogent intryck. Då han uppfattat dem som utpräglade bekännelsesymf., har han i dem spänt över hela området av mänskliga föreställningar, allt enl. sin egen sats: »Die Sinfonie muss a 11 e s umfassen». Symfonierna. Mahlers symf. ha formellt tydlig klassisk förankring i den beethovenska symf. Det 4-sat-siga schemat följer han däremot endast ibland, och satsernas gruppering skiftar likaledes från verk till verk. Efter klassiskt mönster begagnar han för inledningssatserna som regel sonatformen med brett upplagt huvudtema och kontrasterande lyriskt-expressivt sångtema (dock aldrig i folkton). Sonatformen tillämpas stundom även i finalsatserna, ehuru Mahler icke (som Bruckner) regelbundet förlägger tyngdpunkten till denna sats. Däremot återfinnas brucknerska drag i de långsamma satsernas vitt utspunna, högtidliga kantilenor, medan hans scherzi, ofta genomsyrade av tonsättarens egenartade humor, utgöra Mahlers mest originella bidrag till symfonicykeln. Den största avvikelsen från det gängse klassiska symfoni 780