MAHLER schemat förete finalsatsema, som skifta alltefter verkens förhärskande grundidé. Mahlers symf. kunna uppdelas i grupper, där de 4 första kunna betraktas som rent subjektivt inspirerade bekännelser, metafysiskt tänkta och avsneglande alla faser i tonsättarens kamp om en världsåskådning. Efter den klassicistiskt-folkliga 1. symfonin (Titan; D-dur, 1888) uppvisar Mahler med 2. symfonin (c-moll, 1894) det första helgjutna uttrycket för sin tidigare symf. stil. Som ren »natursymfoni» framstår den 3. symfonin (d-moll, 1896), anlagd i 6 satser med programrubriker för varje sats. Med detta arbete, av tonsättaren kallat »seine fröhliche Wissenschaft», fick Mahler sitt egentliga genombrott hos den stora publiken. Den 4. symfonin (G-dur, 1900), måhända den enhetligaste av dem alla, är präglad av ljusare tonfall och besjälad humor. De följ, tre, rent instrumentala symf. uppvisa en stilförändring i Mahlers symfoniska gestaltande och syfta endast mot den absoluta musiken, utan subjektiv förankring. Förändringen är påtaglig i 5. symfonin (ciss-moll, 1902), där satstekniken i de 5 delarna komplicerats i hög grad; även instrumentationen visar större differentiering och utarb. gentemot tidigare arbeten. Som kontrast till denna kraftfulla, i grunden livsbejakande tonskapelse står den »tragiska» 6. symfonin (a-moll, 1904), ett av Mahlers mörkast färgade verk. I 7. symfonins (e-moll, 1905) tre mellansatser, bet. »Nachtstücke», har tonsättaren i någon mån återgripit på tidigare romantiska stämningar. Isolerad i Mahlers produktion står däremot den monumentala 8. symfonin (Ess-dur, 1907), uppbyggd i två kolossalsatser för kör över dels Veni creator spiritus-hymnen av Hrabanus Maurus och dels slutscenen i andra delen av Goethes Faust. Verkets grundstämning är ljus tillförsikt, och symf. kan sägas bilda ett moget komplement till c-mollsymf:s uppståndelsefinal. De sista verken ha innehållsmässigt samband med varandra genom den påtagliga stämning av avsked från livet, som vilar över dem. Denna subjektivism närmar dem även till den första gruppens symf., trots att tonspråket här har mera gemensamt med kompositionerna efter 1900. Bland dessa symf. intager Das Lied von der Erde (1908) en särställning. Dess 6 satser äro skrivna för omväxlande tenor- och altsolist till gammalkinesiska dikter. Det tragiskt-re-si°nerade verket, som numera anses som Mahlers mest personliga och helgjutna, uppvisar en in i enskildheter ny teknik i hans skapande. I 9. symfonin (D-dur, 1909) utvecklar Mahler än en gång alla sina karakteristiska dvag: det tragiska elementet i första satsen, den originella scherzotekniken i den andra, här anknuten till den steiermarkska ländlern, den polyfona satskonsten i den stormande tredje och slutl. världsfrånvändheten i den långsamma slutsatsen. Den skisserade 10. symfonin (1909) 781 antyder ett program, erinrande om d-mollsym-fonins; av dess planerade 5 satser fullbordades 2, uppförda efter Mahlers död och mot hans önskan. Sångerna. Mahlers sånger följa i allt väsentligt de allmänna linjerna i hans konst, dock med den viktiga skillnaden, att de aldrig gå utanför gränserna för den rena lieden. De ha inspirerats ur liknande stämningar som instrumentalverken, med vilka de äga samband så tillvida, som de flera ggr tjänat som tematiskt underlag för symfonisatser (t. ex. inledningssatsen i 1. symf., scherzot i d-mollsymf. m. fl.) el. bildat självständiga inslag, som i 2., 3. och 4. symf. De tidigaste sångerna fram till de friska och folkliga Lieder eines fahrenden Gesellen (1884; egna dikter) anknyta till R. Schumann. Texterna stå ofta nära Arnim-Brentanos i Des Knaben Wunderhorn, vilken saml. inspirerat Mahler till flera av hans bästa sånger (1889 ff.). Bland särsk. typiska Mahler-sånger må nämnas soldatvisor ss. Aus! Ausl, Der Tambourgesell och Zu Strassburg auf dem Schanz, den nattstämda Der Schildwache Nachtlied, den innerliga Wo die schönen Trompeten blasen el. den humoristiska Des Antonius von Padua Fisch-predigt. Märklig är även den smärtfyllda Das irdische Leben, den sång som först uttryckte Mahlers fulla egenart och vilken han själv skattade särskilt högt. En helt annan värld avspegla Kindertoten-lieder (F. Rückert: 1902) för alt och liten ork. Här finns intet av folklig poesi el. melos, och samma gäller hans övriga Rückertsånger (1902) ss. lch atmet einer linden Duft, Ich bin der Welt abhanden gekommen och Um Mitternacht. Det liedmässiga har även präglat den utsökta, med minsta möjliga medel arbetande orkester -beledsagningen. Mahler som dirigent. I sin dirigering följde Mahler sitt absoluta sanningskrav och anslöt aldrig till någon »tradition». Han musicerade mer än dirigerade och gjorde aldrig samma verk lika två ggr i följd. Som onerakapellm. utgick han från dramat, ej i första hand från musiken, och varje detalj genomarbetades till dess verkets idé genomsyrade allt och alla. Under sin första tid i Wien ledde han Massenets verk; när han slutade, hade han skapat en stamrepertoar med Mozarts operor, Beethovens Fidelio och Wag-ners musikdramer som kärna, alla givna i fulländade framföranden. Av sina egna verk förde han alla utom c-mollsymf. till dopet. Traditionerna från honom ha förts vidare främst av W. Mengelberg och B. Walter. G. 1902 m. Alma Maria Schindler (f. 1881), elev i komposition av bl. a. A. von Zem-linsky i Wien och känd genom ett par h. stämningsfulla solosånger. Verk: Sagospelet Rübezahl (före 1885; text av 782