MARINTRUMPET stämman och det intelligenta föredraget mycket uppburen, främst i Skandinavien. Efter stud, för G. Arrigoni vid MK i Bo-logna deb. M. 1937 som Margareta i Mefistofe-les på Teatro Reale dell’ Opera i Rom. Engagerad där 1937—39 övergick hon sistn. år till konsertestraden och har under 1940-t. företagit turnéer i Europa och Amerika; besökte Sverige ffg. 1943 och har därefter i olika repriser längre tid vistats i Sthlm. H. M-g Marie'mma, artistnamn för Guiller-mina Martine z-C a b r a j a s, spansk dansös (f. 1920 u/i), har efter klassisk balettutbildning specialiserat sig på sp. karaktärsdanser. Sedan mitten av 1940-t. har M. gjort vidsträckta turnéer såväl i Nord- och Sydamerika som i Europa (Sthlm 1948) och överallt skördat livligt bifall för sin tekniskt smidiga och ytterst musikaliska danskonst. K. R-n Les mariés de la Tour Eiffel [le marie' da la to:r äfä'l] fr., »Bröllopet i Eiffeltornet», balett. Scenario av J. Cocteau. Koreografi av J. Börlin. Musik av G. Auric, A. Honegger, D. Milhaud, F. Pou-lenc och Germaine Tailleferre. Uppförd ffg. av Svenska baletten i Paris 1921. Mari'mba, urspr. afrikansk xylofon, bestående av noggrant stämda träplattor, fästade på en trågformad el. slät ställning. M. anslås med stavar. För att förstärka klangen anbringas mestadels reso-nanskurbitser under de olika plattorna. Med slavhandeln kom m. på 1600- och 1700-t. över Atlantiska oceanen till Centralamerika, där den framför allt i Guatemala blev ett folkinstr., ofta med träresonatorer i st. f. de urspr. av kurbits och med ett omfång av 4—5 oktaver. Ofta spelas instr. av 2 el. flera personer. Flera instr. förenas även till ensembler. Från Guatemala överflyttades m. till Nordamerika, där man ersatte träplattorna med aluminium- el. kromnickeltangenter och träreso- natorerna med mässingsrör och anbringade en, med foten reglerad, dämpningsanordning. M:s utveckling förde slutl. till ->vibrafonen. Jämförande art.: Xylofon. — Litt.: S, F. Na-del, Marimba-Musik (1931). E. E. Marini, B i a g i o, italiensk violinist och tonsättare (1597—1665), en av de tidigaste kompositörerna av triosonater. Trol. elev till Monteverdi, blev M. efter anställning vid bl. a. Markuskyrkan i Venedig 1623 kapellm. i Neuburg och Düsseldorf. — Nytr.: Triosonater i To AMI 7, 2 violinsonater i SchGMB, var. för violin och b. c. i HAM 2. Litt.: A. Einstein, Italienische Musiker am Hofe der Neuburger Wittelsbacher, 1614—1716 (i SIMG 1907/08); Dora J. Iselin, B. M. ... (diss. 1930). L S. Marintrumpet (ordets etymologi omstridd; ty. Trumscheit el. Nonnengeige, fr. trompette marine, it. tromba marina, eng. marine trumpet el. nun’s fiddle), ålderdomligt musikinstrument, bestående av en långsmal, prismatisk träkorpus, från vars övre ände en tjock tarmsträng löper över ett snedskuret stall till en tvärslå, bakom vilken strängen är fastsatt med en knut i instrumentkroppen. Strängen strykes med en kraftig stråke och gripes flageolettartat nedanför densamma. Under den svängande delens tryck slår den ena änden av stallet, som i viloläge icke helt berör instrumentkronpen, på locket och förorsakar ett genomträngande, kraftigt smattrande ljud; detta bildar tills, m. flageoletternas klangfärg en starkt trumpetliknande ton. M:s ursprung och förhistoria ligga ännu helt i dunkel. Ikonografiskt kan den beläggas först under 1100-t. Avbildningar från slutet av medeltiden visa en smäckert byggd typ med ofta 3—4 sidosträngar av samma el. olika längd; instrumentet hålles i riktning snett uppåt, varvid plattan med stämskruvarna hålles tryckt mot bröstet. Omkr. 1500 fick m. en bredare och längre instrumentkorpus med hals och på sidan sittande stämanordning; från denna tid höll man den för det mesta underifrån. Dess betydelsefullaste tid var dock redan förbi. Under första hälften av 1500-t. upplevde den dock ånyo en viss blomstring särsk. i Frankrike; den försågs då med upp till 50 resonanssträngar, som anbringades inne i instrumentkroppen. Vivaldi skrev solopartier för två m. i en av sina konserter. Marintrumpet. Omkr. 1/15 storlek. 817 818