MÉLODIE James Melton. Arnold Mendelssohn. 1922); P. Goetschius, Exercises in melody writ-ing (e1923); E. Toch, Melodielehre (1923); H. J. Watt, Melody (i ML 1924); E. Hoffmann, Das Wesen der Melodie (1924; med bibliogr.); E. Kurth, Grundlagen des linearen Kontrapunkts ... (31927); P. Klebs, Von der Melodie und dem Aufbau der musikalische Formen (1928); W. Danckert, Ursymbole melodisdier Gestaltungi (1932); H. Zingerle, Zur Entwicklung der Melodik von Bach bis Mozart (1936); J. D. M. Rorke, The latch-key to music (1943); G. Fer-chault, Introduction å 1’esthétique de la mélo-die... (1946; med bibliogr.); E. Toch, The shap-ing forces in music (1948); J. Smits van Waes-berghe, Melodieleer (1950). — Jfr litt. under Formlära, Gregoriansk sång, Kontrapunkt och Ornamentik. I. B-n Mélodie ->Lied. Melodikoppel ->Koppel. Melodra'm (av grek, melos, sång, och drama, skådespel), ett dramatiskt stycke med talad text till instrumentalt ackomp. och vanl. agerat av en el. två skådespelare (mono- el. du o drama). En av de första m. var J. J. Rousseaus Pyg-malion (1770) med musik av honom själv och H. Coignet; stilbildande för m. blev G. Benda med Ariadne auf Naxos (1775) och Medea (1778). Under romantiken blev det allt vanligare att kolorera den dramatiska handlingen med hjälp av m. Mycket berömt är bl. a. m.-avsnittet i Friskytten (vargklyftan). — Melodrama (melodramatisk) användes även för att bet. ett tårdrypande tal- el. sångspel av populärt rafflande anläggning. Oegentligt brukas också m. stundom i st. f. ->Deklamatorium. It. melodramma är liktydigt med opera. Litt.: E. Istel, Studien zur Geschichte des Melodramas 1 (diss. 1901); dens., Die Entstehung des deutschen Melodramas (1906); M. Steinizer, Zur Entwicklungsgeschichte des Melodrams und Mimodrams (1919); H. Martens, Das Melodrama (1932). E. S-m Melsom, Arne, norsk violoncellist (f. 1905 31/i), har efter stud, för bl. a. A. Schuster och J. Klengel framträtt med egna konserter samt i Arvesens trio, Oslo strykekvartett, Oslo kammertrio; anställd i Filharm, selskaps ork. H. K. Melton [me'ltan], James, amerikansk operasångare, tenor (f. 1904 2/i), engagerad vid Metropolitan 1942—50. M., som under 1930- och 40-t. var en av amer. radios favoriter, tillhörde först ensemblen The Revellers; deb. på konsert i New York 1930 och på operan i Cincinnati som Linkerton i Madame Butterfly 1938. Har även medverkat i film. Membranofoner (av lat. membra'na, hinna, och grek, fone', ljud), i instrumentsystematiken benämning på instr., hos vilka ljudet produceras av en svängande membran, vanl. skinn, som spänts över en behållare, vilken tjänar ss. resonator (trumma), el. över en ram. M. indelas i slag-, knäpp-, friktions- och blåsmem-branofoner. Slagmembranofonerna, en oerhört artrik instrumentgrupp, de flesta dock enbart av etnologiskt intresse, kunna indelas i kittel-trummor, dit bl. a. pukan hör, rörtrummor (med bl. a. militärtrumma och bastrumma) och ramtrummor (tamburin). Rasseltrummorna bilda en särsk. avd.: i trumman äro inneslutna små kulor e. d., som, då trumman skakas, slå mot skinnet. Knäppmembranofonerna ha en sträng fäst under skinnet; när strängen knäp-pes överföras dess svängningar på skinnet. Friktionsmembranofonerna, hu-vudsakl. utbredda i det primitiva Afrika, sättas i svängning genom indirekt friktion: en membran är förbunden med en stav el. en sträng, som gnides och bringar membranen att ljuda. Blåsmembranofoner ->Mirliton. Å. L-y de Menasce [do monark], Jacques, amerikansk tonsättare och pianist av ungersk nationalitet (f.. 1905 10/8), utbildad i Wien av Leschetizky och Sauer (piano) samt J. Marx, P. Pisk och Alban Berg (komp.); sedan 1941 i New York. M. framträdde 1933 som pianist vid festspelen i Salzburg och uppträdde därefter i Europa. Bland hans verk märkas 2 pianokons. (1935 och 1938—39), kammarmusik (en violinsonat och 3 Hebrew melodies för violin och piano m. m.), pianostycken (bl. a. en sonat och 3 sonatiner) och sånger, även med ork. G. M. Meneken ->Mancinus. Me'ndel, H e r m a n n, tysk musikskriftställare (1834—76), påbörjade utg. av Musikalisches Conversations-Lexikon (12 bd, 1870—83; fullb. av A. Reissmann), gr. och red. Deutsche Musikerzeitung 875 876