MELODI tolka meloditoner som å ena sidan ackordegna, å andra sidan »ackordfrämmande» (->Disso-nans). I själva verket ha melodiska och harmoniska krafter på ett mycket intimt sätt samverkat till den kromatiseringsprocess och tona-litetsutvidgning, som ägde rum under mitten och senare delen av 1800-t. Detsamma gäller för impressionismens melodik, som genom undvikande av ledtonsspänningar och utnyttjande av heltonsföljder tenderar till samma försvagande av funktionella sammanhang som den impressionistiska harmoniken. I 1900-t:s melodik ha slutl. de rent linjära egenskaperna på nytt betonats, samtidigt som den melodiska linj ef öringen lösgjorts från sambandet med en diatonisk grundskalas tonförråd, tydligast i tolvtonsmusiken, i vilken den tempererade oktavens alla tolv toner betraktas som principiellt likvärdiga. Melodilära. Medan det harmoniska elementet kunnat särskiljas och bli föremål för specialstudier och klassificerande behandling, har det melodiska elementet i anmärkningsvärt ringa utsträckning blivit föremål för systematiska vetenskapliga undersökningar. En av orsakerna härtill har antytts i det föregående, näml, den att all melodik i så hög grad är betingad av det totala musikaliska förloppet, främst rytmiska företeelser, men också harmoniska och formella. Här skall dock göras ett försök att angiva några av de viktigaste aspekter på melodik som böra falla under begreppet melodilära, dvs. några av de egenskaper som känneteckna melodier och vilka kunna bli föremål för iakttagelse. En viktig distinktion måste göras mellan enstämmiga melodier och melodier i flerstämmiga sammanhang, dvs. melodier utan och med hänsynstagande till samtidiga melodiska el. klangliga förlopp, en annan mellan vokal och instrumental melodik. De båda senare typerna äro under vissa epoker vanskliga att särskilja. Dock måste man, i västerländsk musik framför allt efter omkr. 1600, räkna med vokala melodityper; alla inbördes påverkningar till trots skilja sig näml, dessa från sådana melodityper som äro betingade av olika instruments spec. tekniska förutsättningar och möjligheter. Av grundläggande betydelse för melodiken är vidare själva tonförrådet (»materialskalan», ->Skala, modala egendomligheter, förekomsten av »skalfrämmande» toner), karakteristiska melodiska formelbildningar inom detta förråd (->Modus 1) samt fördelningen av funktionella egenskaper mellan skaltonerna (tonika-, dominant-, ledtonsegenskaper m. m.). Detta visar sig bl. a. i de olika skaltonernas frekvens inom melodin, dennas omfång (ambitus) och i samband därmed utnyttjandet av melodiska ytter -gränser, framför allt melodiska höjdpunkter, vidare i melodins intervallförråd t. ex. stegvisa rörelser contra språng; detta sammanhänger intimt med omfånget t. ex. i typerna »Eng-» och 873 »Weitmelodik», varvid intervallstorleken också uppvisar en tydlig relativitet, och slutl. i den melodiska intervallbehandlingen (följden av intervall, som ofta följer vissa estetiska normer). Det rytmiska elementet, vars betydelse för melodisk gestaltbildning betonats ovan, yttrar sig i melodiska rörelsearter: tonhöjdsför-loppet och rytmiken förena sig i en melodisk kurv bildning. Dennas egenskaper, skiftande under olika stilepoker, kunna studeras (t. ex. melodisk utbalansering genom stegvisa rörelser, som utfylla ett genom ett intervallsprång markerat ramintervall o. d.) och ev. tolkas som ett melodiskt spänningsförlopp, vilket i sin tur artikuleras genom olika arter av gruppering och interpunktion, t. ex. fras- och periodbildning, ev. också genom en inom det melodiska förloppet befintlig motivbildning. Ytterligare tillkomma ofta arter av melodisk ^-ornamentik, vilka kunna vara såväl integrerande element som accessoriska överlagringar i det melodiska förloppet. På vokalmelodiskt område ha tonhöjdsför-hållandena och tidsvärdena i melodiken omedelbara motsvarigheter i textens språkmelodi och dess metriska struktur (deklamationsrytm, versmått, accentförhållanden m. m.); härtill komma melodistrukturens återspeglingar av textens ->interpunktion. Studiet av dessa förhållanden mellan text och melodik är av utomordentlig stilhistorisk betydelse, t. ex. ifråga om rytmiska förhållanden inom den greg. sången, den rytmiska tolkningen av senmedeltidens höviska lyrik, den monodiska principens tillämpning på skilda språk m. m. Ifråga om m:s plats i flerstämmigt sammanhang kan man urskilja tre olika sätt, på vilka melodiken influeras: 1) melodiska linjer i ett övervägande polyfont sammanhang; de äro där beroende av vissa lagar för intervallbehandling och stämföring, m. a. o. inneha en viss melodisk självständighet, förenad med ett »vertikalt hänsynstagande»; 2) melodier, som i sig innehålla ett latent el. klart konturerat harmoniskt förlopp, vilket kan realiseras (och därvid ev. förtydligas el. försvagas) av andra samtidiga stämmor el. ackordföljder; 3) melodier, som inom sitt linjeförlopp innefatta flerlinjig-het (->Linjeklyvning). Litt.: C. Nichelmann, Die Melodie ... (1755); E. G. Baron, Abriss einer Abhandlung von der Melodie... (1756); A. Reioha, Traité de mélo-die... (1814); L. Bussler, Elementar-Melodik ... (1879); H. Riemann, Neue Schule der Melodik (1883); E. Cremers, L’analyse et la composition mélodique (1898); R. Lach, Studien zur Ent-wicklungsgeschichte der ornamentalen Melo-pöie (1913); O. Bie, Melody (i MQ 1916); K. Scheffler, Die Melodie. Versuch einer Syn-these nebst einer Kritik der Zeit (1919); W. Heinitz, Eine lexikalische Ordnung für die ver-gleichende Betrachtung von Melodien (i AMW 1921); A. H. Fox-Strangways, Tune (i ML 874