MENSURALNOTSKRIFT den. Enl. denna definition omfattar m. även vår tids notskrift. Historiskt sett avses dock sättet att nedskriva (flerst.) ensemblemusik under tiden 1250—1600. Man brukar skilja mellan svart och vit m., varvid indelningsgrunden ej så mycket avser den yttre gestalten som främst resp, arters ställning i den note-ringstekniska utvecklingen. Den svarta m. under perioden 1250—1450 inbegriper en mångfald olika slags mensurala typer, vilka måste betraktas som olika faser i en historisk process. Den vita m. däremot, omfattande tiden 1450—1600, är ett ur utvecklingen framgånget, konsoliderat system, som under sin livstid undergått endast obetydliga förändringar. Den utgör grundvalen för nutidens notskrift och må av praktiska skäl behandlas först. A. V i t m. I. Enkla nottecken. Dessa äro: maxima, longa (L), brevis (B), semibrevis (S), minima, semiminima, fusa och semifusa. Deras utseende jämte pauser och moderna motsvarigheter återges på ill. vid art. Notvärden. Vid transkr. till nutida notskr. böra dock de moderna ekvivalenterna ej användas, enär tempot i sådant fall bleve alltför utdraget. I det följ, sättes semibrevis lika med 1/4-not. Jfr Tactus. II. Ligaturer. Trots att vi här sysselsätta oss med det senaste utvecklingsstadiet torde en skissering av ligaturernas historia avsevärt underlätta förståelsen av dessa. Ligaturerna leda sitt ursprung från neumer som t. ex. pes och flexa (->Neumer), vilka utmärka en grupp om två toner med uppåt-resp. nedåtriktad rörelse. Ligaturerna äro alltså grupptecken och utmärka två (el. flera) toner av olika höjd, vilka sjungas på samma stavelse. (Jfr nedan B: I.) Då neumerna på 1000-t. placerades på linjer, förgrovades de och antogo den ännu i de katolska liturgiska böckerna gängse gestalten (->Koralnotskrift). Omkr. 1200 började koralnottecknen även att användas för att uttrycka rytmiskt bestämda värden, varvid de ur nyssn. två neumer utvecklade ligaturerna båda angåvo följden brevis-longa. Deras utseende är och (neumernas gestalt är och ) Således utmärker ett nedåtriktat notskaft (cau-da) till vänster brevis och ett nedåtriktat notskaft till höger longa. För att terminologiskt kunna beskriva denna grundläggande tidsvär-deskombination använde medeltiden uttrycken proprietas och perfectio, vilka gällde resp, första och sista noten i en ligatur av ovanstående beskaffenhet, som alltså i denna normala form sades vara cum proprietate och cum perfectione. Om andra tidsvärdeskombinationer än den grundläggande brevis-longa erfordrades, för-889 ändrades el. uteslöts helt skrivningen av cau-dae. Denna avvikelse från det normala uttrycktes terminologiskt med prep. sine och innebar alltså att ligaturen saknade endera el. båda ovannämnda kvaliteter (proprietas och perfectio). Ett specialfall utgör cum opposita proprietate, som utmärkte två på varandra följ, semibreves. Vi få följ, schema (ex. 1). Fallande Stigande Värde BL LL BB LB SS Ex. 1. Vid transkr. av ligaturer äro följ, regler att iakttaga: 1. En not med nedåtriktat skaft på h. sida är longa. 2. Ett uppåtriktat skaft på v. sida gör denna not och följ, till vardera en semibrevis. 3. En begynnelsenot med nedåtriktat skaft på v. sida är brevis. Vidare bestäms en ligaturs tidsvärde av om den är uppåt- el. nedåtriktad. Regler: 4. En begynnelsenot jämte följ, lägre not samt en slutnot och föreg. högre not äro båda longae. 5. En begynnelsenot jämte följ, högre not samt en slutnot och föreg. lägre not äro båda breves. En skrivteknisk variant av en ligatur är ligatura obliqua, som har utseendet av en snedställd balk. Den har även inverkan på tidsvärdet. Regel: 6. En slutnot i snedställd form är brevis. Dessa regler gälla ligaturer med 2 noter, de s. k. ligaturae binariae. I ligaturer med fler än 2 noter, ligaturae ternariae, quaternariae etc., tillämpas reglerna på första och sista noten, medan mellanliggande noter alla äro breves. Undantag utgör andra noten i en ligatura cum opposita proprietate, som behåller sitt semibrevis- värde, samt en uttryckligen markerad longa el. maxima. III. Mensurering. Med denna term avses tidsvärdesförhållandena mellan de olika notvärdena. Vanl. användes 2-tidig mätning, dvs. på en not gå 2 notei’ av närmast lägre no tvär de, alltså som i vår tids notskrift. Situationen är dock en annan vid de viktigaste notvärdena longa, brevis och semibrevis. Dessa kunna ha antingen 2-tidig (imperfekt) el. 3-tidig (perfekt) mätning. Förhållandet mellan longa och 890