M E N S U R A L M U SI K hållande till längden. Relativ p i p m e n s u r avser en jämförelse mellan motsvarande mått för två pipor — vanl. på en oktavs avstånd — inom samma stämma. Den uttryckes genom ett talförhållande, med vars hjälp motsv. värden för stämmans övriga pipor beräknas. För en labialpipa äro de viktigaste måtten längdmensur (pipkroppens längd), genomskärnings- el. viddmensur (den inre genomskärningens storlek), labie-m en sur (labiets bredd), uppskärn ing s-mensur (uppskärningens höjd) och luftmen sur (luftmängd och lufttryck). Bortsett från att olika konstruktioner av pipkroppen fordra olika längd för pipor av samma tonhöjd och att den verkliga piplängden ej överensstämmer med den teoretiska, erbjuder längdmensuren ej några problem. Varje pipa är näml, dubbelt så lång som en pipa av samma slag en oktav högre. Denna m. är sålunda alltid konstant och dess talförhållande 1:2. Gen omskärning smensuren är den grundläggande för en stämmas klangkaraktär och är därför av största betydelse för dennas funktion (Jfr Orgeldisposition). En vid m. ger en flöjtaktig, av grundtonen dominerad klang med få och svaga övertoner och en trång m. en med stråkinstrumenten besläktad, övertons-rik ton. Såväl dessa ytterligheter som en mängd mellanvärden utnyttjas. Som utgångspunkt för beräkningarna — liksom för studiet av pipverket i äldre orglar — användes en av 1800-tals-teoretikern J. G. Töpfer utarbetad normal-m en sur (förk. Nm.), vilken — tills, m. likaledes konstanta labie- och uppskärningsmen-surer — ger en stämma med så långt möjligt likartad klangfärg i alla lägen. Nm. bygger på talförhållandet l:4\/8 (1:1,682), och den inre genomskärningen för en öppen C-pipa av 8' tonhöjd har härvid fixerats till 155,5 mm. Bland andra förekommande konstanta m. kunna nämnas 2: 3, som resulterar i en i förhållande till Nm. vidare genomskärning i de lägre och en trängre i de övre oktaverna, och 5: 9, som ger motsatt resultat. Ett flitigt bruk av konstanta m., vilket varit regeln under flera generationer efter Töpfer, resulterar i orgelverk med ensidig klang. Såväl inom det klassiska som det moderna orgelbyggeriet förekomma därför i stor utsträckning variabla och brutna m. De förra erhållas antingen genom en oberoende av några konstanta m. godtyckligt vald mensurutveckling, fritt variabel m., el. oftare genom att de ur en konstant m. erhållna genomskär-ningsmåtten kompletteras med ett för hela pipraden lika stort måttvärde (additions- el. sub-traktionsfaktor), fast variabel m. Med bruten m. menas att för olika delar av en stämma skilda konstanta el. variabla m. komma till användning. Labiemensuren är en viktig faktor vid bestämmandet av tonstyrkan. Av två lika vida och lika långa pipor ger den som har det bredaste labiet den kraftigaste tonen. Det normala är en labiebredd, som utgör 1/4 av pipans omkrets. Såväl vid genomskärningsmensuren bundna som fristående labiemensurer förekomma. Uppskärningsmensuren reglerar i sista hand klangfärgen. En lågt uppskuren pipa får en övertonsrik klang. En normal uppskär -ning, som utgör 1/4 av labiebredden, ger en fast ton utan stråkkaraktär, medan en hög upp-skärning minskar klangens övertonsbestånd. Man kan sålunda ur en trångt mensurerad pipa genom hög uppskärning få fram en övertons-fattig, flöjtartad klang. I en av dylika pipor sammansatt stämma nedsättes emellertid de värdefulla funktionsegenskaperna bärighet och förmåga till sammansmältning med andra stämmor. Därför bör uppskärningsmensuren endast brukas som ett medel att komplettera den i och med genomskärningsmensuren och pipkroppens konstruktion i övrigt givna klangkaraktären. Uppskärningen kan antingen följa labiemensuren el. göras oberoende av denna. Luftmensuren inverkar i första hand på tonstyrkan och ger med en normalmensur av 1: 2 alla pipor inom en stämma samma styrkegrad. För en tungpipa äro de viktigaste måtten längdmensur (uppsatsens längd), viddmensur (uppsatsens vidd) och t u n g m e n-sur (tungans längd, bredd och tjocklek). Olika konstruktioner av tuberna medföra även olika längd för tungpipor av samma tonhöjd (Jfr Orgelpipa), medan längdmensuren i övrigt är konstant och har oktavförhållandet 1: 2. Den normala viddmens ur en, som ger relativt trånga uppsatser i basen och vidare i diskanten för att motverka tungstämmornas naturliga svaghet i de övre lägena, är för ko-niska uppsatser den konstanta m. 5: 7. M. 10:13 accentuerar ytterligare de övre oktaverna i klangligt hänseende. Cylindriska uppsatser måste erhålla mycket trånga m. i basen, varför deras normalmensur är 10:12. T u n g m e n-s u r e n är normalt 5: 7. Litt.: C. Mahrenholz, Die Berechnung der Orgelpfeifenmensuren vom Mittelalter bis zur Mitte des 19. Jahrh:s (1938). B. K. Mensura'Imusik (lat. mu'sica mensura'-ta, cantus mensura'bilis), flerst. musik (särsk. fram emot mitten av 1500-t.), där varje ton har sitt fast bestämda tidsvärde. Termen begagnades av 1200—1500-t:s teoretiker för att bet. strikt rytmisk musik till skillnad från den asymmetriskt fria greg. sången (cantus planus). — Jfr Cantus, Mensuralnot-skrift. B. Hbs Mensuralnotskrift, ett medel att i skrift återge musik med bestämda såväl relativa tonhöjder (diastemati) som tidsvär- 887 888