MENSURALNOTSKRIFT Tempus Prolatio Tecken B Värde av S Exempel I. Imperf. Imperf. Q II. Perfekt. Imperf. Q III. Imperf. Perfekt ø IV. Perfekt. Perfekt Q Ex. 2. Ex. 3. Ex. 5. Ex. 6 a. Ex. 6 b. Ex. 4. Ex. 7 a. Ex. 7 b. Ex. 8. Ex. 10. Ex. 9. I. (troké) II. (jamb) III. (daktyl) IV. (anapest) V. (spondé) VI. (tribrachus) taktslag, det sistn. en nots upplösning i 2 el. 3 noter. Vilken modus, som användes i ett musikstycke, framgår främst av ligaturernas gruppering. Dessa äro de praktiskt taget enda förekommande nottecknen under denna period, vilket förklaras av denna musiks starkt me-lismatiska stil. Med uppkomsten av motetten (omkr. 1225) med dess syllabiska överstämmor reducerades användningen av ligaturer betydligt. Samtidigt löstes problemet att ge ligaturerna rytmiskt värde oberoende av de olika modi. Äran härav tillkommer Franco av Köln. Denna förenkling jämte den nottekniska differentieringen av longa och brevis bilda upp- Ex. 11. takten till notskriftens mensurala skede och äro grundvalarna för m. II. Petrus de Cruce. Med denne tonsättares arbete äro två noteringsnyheter förknippade, näml, införandet av punctus divisionis för att avgränsa grupper av semibreves från varandra samt införandet av ända upp till 9 semibreves på breuis-noten. Detta innebär att minima de facto erkänts, ehuru den ännu ej fått not-skriftlig fixering, och punctus divisionis är i grund och botten ett försök att lösa de nota-tionstekniska problemen beträffande de små notvärdena. 893 894