MENTER III. Ars nova. Med denna term avses i första hand P. de Vitrys musikteor. traktat från ung. 1325, vilken behandlar principerna för den franska noteringen under 1300-t. Där har problemet betr, återgivandet av de små notvärdena lösts. Följ, tre karakteristika bet. de viktigaste landvinningarna: 1. Minima införes som ett nytt notvärde, följaktligen tillkommer prolatio utöver tem-pus och modus. 2. Imperfekt mensurering erkännes officiellt. Datta är en slående kontrast mot det francoska systemet, som vilar på perfekt mensurering. 3. Som en följd av de små notvärdenas införande förlängdes de störres (longa och brevis) giltighetstid. Därmed sammanhänger det förhållandet att -^-taetus, musikens lugna puls, som hos Perotinus motsvarat longa och hos Franco och Petrus de Cruce brevis, numera kom att hos Vitry och de Machault gälla se-mibrevis. — I själva verket innebar de små notvärdenas införande sålunda ingen tempomässig nyhet, eftersom en kompensation ägde rum genom, normaltempots avtagande, något som Jacobus från Liége ej underlät påpeka. Ett delvis annat noteringssystem under 1300-t. är det italienska. Dess principer finnas framlagda i Marchettus’ från Padua Pomerium artis musicae mensurabilis; nästan samtidig med Vitrys Ars nova. Den it. notationen har brevis som taetus och använder även punctus divisionis, vilket kontrasterar mot den fr. noteringens semibrevis som taetus och avsaknaden av punctus divisionis. Den sistn. hade emellertid införts av Petrus de Cruce. På grund härav har man förmodat, att han skulle ha varit en till Frankrike inflyttad italienare, som medfört sitt hemlands noteringsprinciper men utövat föga inflytande på sin franska samtid. Karakteristiskt för it. notering är vidare — förutom talrika rytmbestämmande flaggor på notskaften (semibreves caudatae, signatae) — s. k. divisiones, vilka delvis kunna anses som färdiga kombinationer av tempus och prolatio. IV. Blandad och maniererad notering. Med den förstn. bet. menas den blandform mellan it. och fr. notation, som uppkom i Italien omkr. 1350 och i vilken bl. a. F. Landino nedskrivit sina verk. — Den senare termen avser den ytterst komplicerade notationsmetod, som brukades omkr. 1400 och som på grund av tolknings-svårigheterna är orsak till att så föga av den tidens musik är känd. Jämförande art.: Notskrift (med ill.). Litt.: J. Wolf, Geschichte der Mensuralnota-tion 1250—1460 (3 bd, 1904); dens., Handbuch der Notationskunde (2 bd, 1913—19); W. Apel, The notation of polyphonic music 900—1600 (U949). G. B-t Menter(-Popper), S o p h i e, tysk pianist och tonsättare (1846—1918), dotter till violoncellisten Joseph M. (1808—56). 895 M. stud, för Lebert, Tausig, Liszt m. fl.; besökte under sina konsertresor Skandinavien ffg. 1882. Hon skrev Ungarische Zigeunerwei-sen för piano och ork. (instr. av Tjajkovskij) och pianostycken. — Litt. et art. 1882. — G. 1872—86 m. violoncellisten David Popper. Å. B. Menueztt (fr. menuet, av menu, liten, fin, it. minuetto), klassisk fransk sällskapsdans i lugn 3/4-takt, utvecklad ur den folkliga branle de Poitou men i sin slutgiltiga form av alltigenom aristokratisk karaktär. Införd vid Ludvig XIV:s hov omkr. 1650 trängde den under rokokon helt undan couranten och blev med sitt sirliga behag och värdiga galanteri i så hög grad den höviska dansen framför andra, att 1700-t. i danshistorien kunnat betecknas som »menuettens tidsålder». M. dansades under årens lopp i skiftande tempo, tidvis jämförelsevis snabbt, tidvis långsammare (inte förrän inemot 1800-t. dock i sävligt adagio), men ständigt med lugna, behärskade rörelser, och även om dess turer som gruppdans par om par här och var kunde växla efter olika dansmästares direktiv, fast-hölls dock i själva stegen ett givet grundschema, enl. vilket 2 nigande steg följda av 2 med raka knän skulle utföras under loppet av 2 takter. Då det andra steget sålunda togs ut över taktstrecket, blev även musikens rytm lätt »svingande» med accent inte på 1. utan på 2. fjärdedelen i den 2. takten. Såsom stiliserad konstmus. form fick m. sin första utprägling av Lully, som vid slutet av 1650-t. introducerade den i operakonsten. Under senare delen av 1600-t. och framför allt förra hälften av 1700-t. vann den allt mera insteg i den instrumentala sviten, spec. i fransk-orienterade sviter och uvertyrsviter. Härvid blev det vanligt att kombinera två m. (vardera omfattande omkring en dubbelperiod), så att den första upprepades efter den andra (Menuett I, Menuett II och Menuett I da capo). Den mellersta m. fick därvid bilda kontrast genom tonartsförändring (vanl. varianttonarten) och genom besättningsförändring. Redan under senare delen av 1600-t. blev det sålunda vanligt att ge den mellersta m. triobesättning (t. ex. Lullys kombination av två oboer och fagott). Trio blev småningom namn på den mellersta menuetten, och framemot mitten av 1700-t. avses med m. hela den sammansatta tredelade formen m.—trio—m. I de cykliska instrumentalformerna efter 1700-t:s mitt infogades m. som nära nog obligatorisk sats. Dess placering var till en början vacklande; ytterst ofta påträffar man i cykliska verk från årtiondena omkr. 1750 menuetten placerad som sista sats. Denna arkitektoniskt otillfredsställande lösning fick dock snart ge vika för pla 896 Tryckt 7u 51