MILITÄRMUSIK Men musiken tjänade även rent taktiska syften. Hos romarna t. ex. användes sålunda trumpet och horn till att sammankalla soldaterna resp, ge tecken till återtåg el. avlösning. Taci-tus berättar om germanernas stridssånger. Även i Sverige har musiken sedan äldsta tider haft sin givna plats inom krigsväsendet. Den sv. m. räknar sin upprinnelse från Gustav Vasas tid. Från ett av dennes första regeringsår finnas nämligen bestämmelser rörande organisationen av krigshärens musik. De under denna tid förekommande instrumenten voro trummor, pukor, schweizerflöjter, stora och små »sjöflöjter», trumpeter, horn, lurar av koppar samt skalmejor, vilket visar, att Gustav Vasas m. stod på en efter den tidens fordringar jämförelsevis hög nivå. Under reformationstiden uppsattes även (enl. A. A:son Hülphers) vissa »Fält-musikanter». Också Erik XIV omhuldade musiken, och under hans tid utbildades militärmusiker av utländska instruktörer. Under fälttåget mot Danmark 1563 nödgades man i hast från Tyskland införskriva en instruktör, »Blasius Trompeter» (Blasius Fischer), vilken fick till uppgift att utbilda unga karlar på schweizerpipor och 1568 gavs order »att han ned till fältlägret borde förfordra en hop unga drängar, tillärda att blåsa på skalmejor och pipor med vilka tecken pläga givas, huru krigsfolket skall sig förhållas, när man vill drabba med fienderna». Av Erik XIV reglementerades förmodl. gamla traditioner, »att knektarna borde vid sina rörelser rätta sig efter trummor och pipor liksom ryttarna efter trumpeten». Trettioåriga krigets erfarenheter gynnade utvecklingen i signaltekniskt avseende. Sålunda bestämdes t. ex., att med trummorna ej blott skulle ges brukliga signaler, utan att de även skulle användas till att ange marschtakten. De signalinstrumentalister, som ingått i de olika militära förbanden, ha trol. ägnat sitt mus. kunnande icke endast åt signalgivningen utan även åt annat musicerande. Detta gäller främst instrumentgrupperingarna trummor-pipor och pukor-trumpeter. Även om vi i Sverige ännu icke funnit några ex. på signaler för trummor och pipor gemensamt, kunna vi hämta säkra uppgifter om sådana från Tyskland, Frankrike och Danmark, där signalerna finnas i behåll, upptecknade i notskrift. Trol. ha liknande använts även här i landet. I de omtalade länderna exekverade denna »tvåmansmusik» förutom signalerna också marscher el. marsch-artade tonstycken. Piporna (flöjter och skalmejor) voro med sitt diatoniska tonförråd särsk. lämpade för sångbara melodier, och för det rytmiska ackomp. svarade trumman. För trumpeten däremot stod blott ett fanfar-artat melodigods till buds, vilket gav trumpetmelodierna en täml. enkel harmonisk struktur: växling mellan tonika och dominant, understruken av pukornas stämning i samma skaltoner. De nämnda företeelserna utgöra 931 dock ej de enda förelöparna till militärork.; vi ha också att räkna med den s. k. skalmej -kören, det lilla regementskapellet, som sam-mansattes av 3 skalmejor (senare oboer) och en dulcian och som kanske utgör det viktigaste momentet i den militära blåsork:s uppkomst. I skalmej kören med fullt utbildade melodi-, harmoni- och basmöjligheter finna vi kärnan till den blivande harmonimusiken. De i skalmej kören ingående biåsarna kallades också mot slutet av 1600-t. för »harmonica-musikanter». Dessa 3 instrumentgrupper, pipor-trummor, trumpeter-pukor samt skalmejorna, skulle senare komma att utgöra militärork:s typiska instrumentarium. Efter vårt stormaktsväldes fall och det därmed försämrade statsekonomiska läget för-svunno de 4 skalmej biåsarna från regementena med undantag för livgardet och ett fåtal andra rangregementen. De hade då varit i funktion 1682—1719. Det som hade hänt av militärmus. betydelse i länder, med vilka Sverige stod i fredlig el. krigisk kontakt, var särskilt turkarnas organiserande av janitschar-orkestrar, och då denna företeelse var alldeles ny och för krigsmusi-ken märklig, blev den föremål för efterapning i flera av kontinentens stater. Den turk, musiken lade huvudvikten på larminstr., och dess slaginstrumentarium var sålunda särsk. välförsett. Sedan den turk, musiken vunnit terräng på den eur. kontinenten, utbröt ett formligt janitschar-musikraseri. Endast England reserverade sig och tog i det längsta avstånd från intryck av österländsk militärmusik, men på 1780-t. slog den igenom även där. I Ryssland, Polen och Preussen, ja t. o. m. i ursprungslandet Turkiet, kommo svenskarna (trol. redan Karl XII:s soldater) i beröring med denna art av musik, men först på 1750-t. torde de utländska inflytelserna ha börjat göra sig gällande i Sverige. Det privata initiativet gick i spetsen för att möta det ökade behovet av m., och så tillkommo de sv. militära orkestrarna, f. ö. täml. sent i jämförelse med utlandet. Vid denna tidpunkt kan man alltså tala om en musikkår i eg. bemärkelse. Vid denna nyorganisering av militärmusiken gingo infanterireg. i spetsen, och de första förband, vilka fingo harmonimusik, voro Kungl. Kronobergs reg. och Kungl. Dalreg., vilka båda erhöllo sina harmonimusikkårer på 1760-t. Snart följde övriga reg. exemplet, och mot 1770-t:s slut hade de flesta förband försetts med en musikkår. Enl. 1780 års generalmönstrings-berättelse över Kungl. Älfsborgs reg. hade under de närmast föreg. åren vid reg. på regementschefens egen bekostnad bildats en fullständig »janitschar musikkår», bestående av »unga, vackra och i musik väl övade karlar». Vid Kungl. Södermanlands reg. anställdes 1771 en del musiker med kunskaper å sådana instr. som klarinett, valthorn och trumpet m. fl. 932