MIMER Nathan Milstein. M:s tidigare verk äro av intimt format och hållna i en klangligt uttrycksfull impressionism, medan hans senare uppvisa ett mera linjärt skrivsätt. M. är elev av fadern samt C.-A. Moberg och S. E. Svensson vid Uppsala univ. (fil. kand. 1945). — Medarb. i detta lex. under sign. I. M. Verk: Teatermusik för radio; Serenad för stråkork. (1944); kör-musik med olika ensembler och a cap.; duo för violin och piano (1947); sonatin för piano (1943); sånger. Mimer (grek, mimoi, skådespelare, av miméomai = härma; lat. scurrae, hist-riones, mimarii etc.) kunna göra anspråk på särskild uppmärksamhet ss. huvudsakliga skapare av medeltidens europeiska profanmusik vid en tidpunkt, då kyrkans tonkonst var nästan allenarå-dande och det hedniska Europas diktning och musik praktiskt taget gått under. ->Bard, Skald. M. voro under antiken skådespelare och sångare som utförde övervägande improviserade, mera sällan uppskrivna och till sina förf, kända scener (mimoi) ur samtida folkliv i form av mono- el. dialoger med visor på omtyckta slagdängor. Några diktare känner man dock, t. ex. Sophron på 400-t. och Theokritos på 200-t. f. Kr., båda från Syrakusa, och bland romarna Dec. Laberius, som på Caesars tid besegrades av syrern Publicius i en offentlig tävlan i mimetisk improvisation. M:s anseende var mycket ringa, och efter kristendomens seger blevo de utsatta för svåra förföljelser. Kyrkan kunde ej glömma, att den under sin kritiska genombrottstid haft att kämpa även mot m., vilka ej dragit sig för att med ofta infernalisk elakhet karikera kristen livssyn och kristna rituella bruk. M:s betydelse ss. musiker ökades efter antikens fall, enär musiken ej behövde respektera några språkgränser. M. uppgingo så småningom i folk-vandringstidens kitharister, fistulatorer, gigare och goliarder, som foro land och rike kring (medelhögty. »die farnden Lüte») med sin enkla och glada underhållning. Men deras rättsliga ställning var förtvivlad. Enl. romersk rätt hade de att bära på infamia (= dåligt rykte), vilket utgjorde en stark inskränkning i deras sociala anseende och ställde dem näst lägst i samhället, trappsteget ovanför tjuvar och mördare, som ledo av turpitudo (= fullständig ärelös-het). I Sachsenspiegel, den äldsta och mest spridda ty. medeltida rättsboken (ca 1230), heter det: »spelmän de äro alla rättslösa men likväl ej jämställda med tjuvar och rövare.» Uppkomsten av brödraskap för andlig sång och skådespel (t. ex. laudisternas), liksom de konstnärligt och även socialt högtstående tro-värernas, trubadurernas och minnesångarnas verksamhet och överhuvud senmedeltidens växande intresse för profankulturen gynnade de mimiska och mus. konstnärernas ansträngningar att nå bättre ställning genom organisationer, som tillvaratogo deras rättigheter. Litt.: H. Reich, Der Mimus 1 (1903); H. J. Moser, Die Musikergenossenschaften im deut-schen Mittelalter (diss. 1910). C.-A. M. Mingo'tti, P i e t r o, italiensk operaledare (ca 1700—59), ledde tills, m. sin äldre bror An g e 1 o M. 1732—56 i Mellaneuropa och Danmark uppträdande operasällskap med rikhaltig it. repertoar. Bröderna M:s operatrupp framträdde bl. a. i Graz 1736—40 och 1741—43 samt under upprepade perioder i Hamburg. På Frederik V:s initiativ var en del av sällskapet under M:s ledning 1747—56 verksamt i Khmn, där M. därefter var bosatt till sin död. Angelo M. turnerade efter broderns död liksom förut framförallt i Tyskland och Österrike. Till den i Khmn uppträdande truppen hörde som mus. ledare bl. a. P. Scalabrini, Gluck (1748—49), G. Sarti och F. Uttini, och bland de överlag 940 939