MODULATION urskiljas: a) Direkt modulation genom tre-klangsomtydning, varvid ej endast omtydnings-ackordet utan också modulationsmedlet kan vara en enkel treklang (Notex. 1). b) Kvint-cirkelmodulation genom treklangsomtydning. I sådana fall, där de båda tonarter, mellan vilka m. skall äga rum, äro avlägsna från varandra, måste en m. enl. omtydningsförfarandet ske via en el. flera mellanliggande tonarter, vilka då komma att beröras inom en serie av orntyd-ningsförlopp av typ a. — c) Modulation genom addition av dissonanta toner till treklanger. De viktigaste och vanligaste förändringarna inom denna grupp äro omformningar av treklanger till otvetydig D- el. S-funktion genom tillägg av en »karakteristisk dissonans», t. ex. en liten septima till T-treklangen, vilken då förvandlas till D7-ackord i S-tonarten. Gränsen mellan sådana fall och dem, hos vilka modulationsmedlet efter omtydning på likartat sätt förstärkes med en karakteristisk dissonans, är flytande (Notex. 2). d) Modulation genom kromatisk förändring Notex. 2. [Beethoven:] F-dur—B-dur. av ackordton (el. -toner). Denna grupp av »al-terations-modulationer» hör till de oftast utnyttjade i hög- och senromantisk musik. En av de vanligaste kromatiska förändringarna är högalterering av en treklangs kvint. Även i dylika fall kan oftast framanalyseras ett om-tydningsförfarande (Notex. 3). 2. Modulation genom ändring av ledtonsrikt-ning (enharmonisk förväxling). Denna art, som förutsätter ett tempererat tonsystem, innebär en enharmonisk omtydning av en el. flera ackordbeståndsdelar. Sådana m. ha rikligt kommit till användning under 1800-t. En särsk. vanlig form är enharmonisk omtydning inom de skenbart av idel små terser uppbyggda »förminskade septimackorden» (0 9>-former). De enharmoniska omtydningarna äro dock icke alltid noggrant återgivna i notbilden (Notex. 4). 3) Modulation via en funktionslös (el. funktionellt försvagad) klangföljd. M. sker härvid genom att mellan funktionellt stabiliserade partier i olika tonarter infoga en vanl. sekvensmässig klangföljd, som för tillfället upphäver det funktionella sammanhanget. En relativt vanlig form är sekvenskedjor av »förminskade septimackord» (Notex. 5). 4) Modulation genom »harmoniska ryck» el. »tonikasprång». Till denna art hör alla slags oförmedlade (el. elliptiska) tonartsväxlingar, såväl mellan som inom satser (Notex. 6). Notex. 3. [Schubert:] D-dur—G-dur. 957 958 Notex. 4. [Beethoven:] g-moll—e-moll. Notex. 5. [Chopin:] A-dur—fiss-moll.