MODUS Notex. 6. [Schubert:] C-dur—Ess-dur—Gess-dur. Ovanstående systematiseringsförsök är närmast att betrakta som en förteckning över typiska modulationssätt, vilka i praktiken kunna kombineras i olika avseenden för att modu-lationens verkan skall förstärkas. Med m o d u 1 a t i o n s o r d n i n g avser man den följd av skilda tonarter som passeras inom en och samma komposition el. sats. Denna kan antingen ha karaktären av en hela kompositionen ’ omfattande kadens med början och slut i huvudtonarten (->Storkadens) el., ss. i ge-nomföringspartier o. d., vara öppen, kedje-mässig. Litt.: H. Riemann, Systematische Modula-tionslehre (1887); M. Reger, Beiträge zur Mo-dulationslehre (1903; eng. uppl. 1904); G. Gül-denstein, Modulations-Lehre (1917; -T929); A. Foote, Modulation and related harmonic ques-tions (1919); E. Markees, Beiträge zur Methodik des Studiums der diatonischen Modulation (1927); J. Spoel, Modulaties... (1928); S. Ancis, Scheme modulations (1929); P. Juon, Anleitung zum Modulieren (s. å.); C. Zöller, The art of modulation (1930); G. Haren, Thematisches Modulieren (2 bd, 1931); P. W. Orem, Manual of modulation (s. å.); T. Otterstroem, A theory of modulation. Eine Modulationstheorie (1935; eng. och ty.); A. Lindahl, Övningar till modulations-läran (1938); R. Hernried, Systematische Modulation (21949); A. Sedlak, Modulationslehre (1951). — Se även under Funktionslära och Harmonilära. I. B-n Mo'dus, pluralis m o d i, lat., mått, sätt, en musikterm med flera skilda betydelser. Dels (1) bet. m. den skaltyp el. det tonförråd, som användes i en melodi el. komposition, resp, grupp av melodier el. kompositioner (»modalitet»), dels (2) vissa rytmiska företeelser i äldre musik, främst de under 1200-t. förhärskande rytmiska mönsterbildningarna (»modala rytmer»), dels slutl. (3) en spec. tids värdesrelation inom mensuralmusiken (»modus»). 1. M. är i regel detsamma som kyrkoton men har (i samband med inarbetandet i den musikvetenskapliga diskussionen av ett allt rikare melodiskt material från orientaliska kulturfolk och primitiv musik) fått vidgad användning ss. bet. för de karakteristiska dragen i all sådan melodik som utformats efter »modell»- el. mönstermelodier el. ur sådana ut-vunna skalor. Medan man tidigare vid studiet av äldre enst. musik el. traktater därom fäste avgörande vikt vid olika slags skalor för att ur dem härleda motsvarigheter el. förstadier till dur/moll-syste-met, har man under senare år allt starkare uppmärksammat de melodiska egenskaper hos det levande mus. materialet, vilka kunna tänkas ha varit typiska för detsamma enl. samtidens uppfattning och legat till grund för dess teor. begrundan. Ur sådan synpunkt torde en klassificering av sakrala mel. efter religiös-ma-giska principer utan varje hänsyn till deras »musikaliska» egenskaper ha varit ett första steg i riktning mot ett mus. betraktelsesätts Likväl uteslöt dylik klassifikation ej uppnåendet av rent mus. resultat, t. ex. fixering av absoluta tonhöjder (->Kina, sp. 254) och en viss uniformering av initial- och finalfigurer inom likartade textgrupper. En teor. granskning av hur en melodi börjar el. slutar är näml, av stor praktisk betydelse, särsk. i tider utan någon notskrift som fastlägger en melodis utrymme inom det tillgängliga tonförrådet (->Differen-tiae). I detta sammanhang böra beaktas de bysantinska epechemata (->Bysantinsk musik, sp. 748) och de i västerländska 900-t:skällor bevarade noeane-formlerna (->Gregoriansk sång, sp. 693), som med tiden ersattes av lat.-textiga memorialverser (ss. Primum quaerite regnum Dei), vidare de ry. popievki, som fördela sig på inlednings-, mittel- och slutfigurer (inom de skilda echoi), alldeles som de greg. recitations-formlernas initie-, mediatio- och finalisfigurer (->Psalmodi). överhuvud synas de 8 greg. psalmtonerna i likhet med de österländska kyrkornas 8 echoi (->-Oktoèchos) företräda ett stadium i en modal utveckling, då visserligen betraktelsesättet å ena sidan är motiverat av liturgisk praxis men å den andra ovillkorligen leder till mus. grupperingar (av motiv med bestämda uppgifter) och till tonhöj dsmässiga fixeringar (av recitationsplan, tubatonhöjder), som kunna utgöra grundval för en mera utbildad intervallteori. Själva skalans uppställning ger m. a. o. en ofullständig bild av de melodiska drag, som utmärka varje enskild kyrkoton och som bättre kunna infångas genom en beskrivning av de modala drag, dvs. melodiska egenheter, karakteristiska intervallföljder m. m., som äro gemensamma för melodier, som bygga på ett visst diatoniskt tonförråd. — Om någon utveckling av Oktoèchos och greg. kyrkotoner ur de grek.-antika transpositions) skalorna (harmoniai, ->Grek 959 Tryckt 8/n 51 960