MONTEVERDI förberedelser till ett teoretiskt verk, Melodia, vilket dock aldrig blev publicerat. Hans sista verk, Il ritorno, L’incoronazione och madriga-lerna 1638 samt Selva morale et spirituale (1640) och Madrigali e canzonette (utg. 1651), komponerades i tonsättarens höga ålderdom men präglades likväl av en förunderlig vitalitet. Monteverdi levde under en brytningstid mellan tvenne tidsåldrar. Som intellektuell bekände han sig helt till renässansens tänkesätt. Hans förhållande till stat och kyrka var traditionellt; icke ens inkvisitionens ingripande mot sonen Massimiliano förmådde rubba hans tillit till kyrkans auktoritet. Han trivdes därför också bäst med hävdvunna former men skapade inom dessa nya uttrycksmedel el. drog ut de yttersta konsekvenserna ur gamla stilideal. Trots detta framstår han ss. dramatiker i kraft av sitt mus. geni och sitt djupa intresse för textens riktiga uttolkning som en modem människa. Monteverdis musikaliska stil. Hela Monteverdis skapande var inriktat på den vokala konstens olika former och han har icke efterlämnat något enda separat instrumentalstycke. Den samlade produktionen låter sig lätt indelas i de tre grupperna madrigaler, operor och kyrkomusik. Madrigaler. I stort sett kan Monteverdis konstnärliga utveckling avläsas ur hans madrigalverk, som sträcka sig över hela den produktiva delen av hans levnad. Till skillnad mot flera av sina samtida experimenterade Monteverdi stilistiskt nästan helt inom den 5-st. madrigalens ram och använde sålunda ej recitativet med b. c. annat än i ringa utsträckning som försöksfält. Den första madrigalsaml. (1587) går ännu helt i den äldre polyfona stilen, men redan i nästa saml. (1590) märkas drag av den senare fullt utbildade dramatiska körstilen, som tog i sin tjänst även instrument och i vilken en stämma, vanl. sopranen, spelar huvudrollen. Fr.o.m. den 5. madrigalsaml. (1605), »col basso con-tinuo», gör sig även modernare harmonik gällande, bl. a. genom fasta kadensformler i dur och moll. Den recitativiska stilen blir den förhärskande, och i Scherzi musicali a tre voci (1607) röjer sig inflytande från den fr. »verse mesurée», med vilken Monteverdi stiftat bekantskap under resan till Flandern. Den 5. madrigalsaml. innehåller ytterligare nyheter: den dubbelkörigt 9-st., kantatmässiga Questi vaghi, som f. ö. försetts med en inledande »sinfonia». Man har skäl antaga, att instr. medverkan även i de tidigare madrigalerna förekommit enligt gällande praxis. I den 5. madrigalsamhs förord läser man ffg. om de bägge stilbegreppen »Prima» och »Seconda prattica», dvs. den traditionella polyfona konsten och den nya texttolkande, från »Musica reservata» härstammande, stilen. 979 Tonsättarens intresse för den monodiska solosångens möjligheter och en kantatmässig formgivning avslöjas bl. a. i den gripande döds-klagan Le lagrime d’amante al sepolcro dell’ amata (6. madrigalboken, 1614), som delvis består av rena solostycken med b. c. (»concerta-to»). Den 7. saml. (1619) innehåller monodiskt fullt utbildade duett- el. solostycken med or-kesterackomp. och -mellanspel, däribland Con che soavitä, som är en verklig solokantat med utarb. orkestersats. Den oerhörda uttrycksrike-domen och den starka känslospänningen i dessa sköna verk placera dem på gränsen till den musikdramatiska konsten. Betecknande härför och framför allt vittnande om tonsättarens höga värdering av madrigalen ss. konstform var det förhållandet, att flera av hans sceniska verk inneslötos i madrigalutgåvor; så är fallet med t. ex. den »dramatiska recitationen» Il combattimento di Tancredi e Clorinda, som återfinnes i saml. Madrigali guerrieri ed amo-rosi (= 8. madrigalboken, 1638). Endast på denna väg ha f. ö. detta o. a. verk blivit bevarade till eftervärlden. Även sina teoretiska utläggningar publ. Monteverdi i madrigalutgåvor 1605 (utvidgade av brodern Giulio Cesare i Scherzi musicali, 1607) och 1638. — Med den 8. madrigalboken befann sig Monteverdi helt och hållet inne på barockens mark: stilen är konserterande och förutsätter ett stort uppbåd av sångare och instrumentalister — steget är långt tillbaka till de tidigare madrigalernas intimt kammarmusikaliska karaktär. Jämsides med dessa mus. omvandlingar förlöpte en förändring av den textliga karaktären från idyll till dramatik, och typiskt är att Monteverdi med förkärlek valde Torquato Tassos av känslokonflikter uppfyllda diktning som textunderlag i sin verk. Operor. Som redan nämnts ha endast ett fåtal av Monteverdis sceniska verk undgått förödelse av krig och brand. Det är därför omöjligt att erhålla en säker och uttömmande uppfattning av hans operaproduktion. Även utbildandet av operaformen gr. Monteverdi på sin intima kunskap om madrigalens uttrycksmedel men fogade därtill drag bl. a. från venetiansk och fr. instrumentalmusik. Själva idén — »dramma in musica» — upptog han från de förebilder, som givits av floren-tincameratan. Emellertid kännetecknas redan Monteverdis första opera, Orfeo (A. Striggio d. y.), även av hävdvunna, slutna former i motsats till florentinarnas genomgående recitativiska stil (»stile rappresentativo»). Man kan därför säga, att han just genom begagnandet av traditionella former i den musikdramatiska konsten blev en nydanare. Genom att redan här sinnrikt förbinda skilda formelement skapade Monteverdi sålunda en musikdramatisk stil, som ägde förutsättningar till vidareutveckling. 980