MONTEVERDI Föreställningen om Monteverdi som en föregångsman inom instrumentalkonsten redan i Orfeo grundar sig på det förhållandet, att tonsättaren föreskrivit över 30 olika instr. i partituret (^-Instrumentation). I själva verket äger orkestern senrenässansens vanliga rika instrumentuppbåd, men partituret har sitt intresse som en unik redogörelse för periodens instrumentbesättning. Specifika instrumentationsan-visningar i tonmålande el. karakteriserande syfte förekomma endast på några få ställen. Av operan Arianna (O. Rinuccini), ur vilken endast de slutna numren bevarats, uppnådde särsk. den s. k. Lamento d’Arianna en oerhörd popularitet och blev förebilden för nära nog en hel genre under 1600-t. el. längre. Monteverdi utförde av detta stycke 2 bearb., en 5-st. madrigal (1614) och en sättning till andlig text (Pianto della Madonna i Selva morale 1640). Om operans höga konstnärliga kvalitet vittnar att verket, då det 1639 återuppfördes, gott hävdade sig i konkurrensen med modernare alster. En viss särställning bland Monteverdis sceniska verk intar den episk-dramatiska scenen Il combattimento di Tancredi e Clorinda, till vilken texten hämtades ur T. Tassos Gerusa-lemme liberata. Detta »sceniska oratorium» publ. 1638 i 8. madrigalboken, och i förordet redogör Monteverdi för sin inställning till den musikdramatiska konstens uttrycksmedel. Utgående från antik teori, anser han, att av de grundläggande affekterna, »ira, temperanza et humilitå», bör ira (»vreden») uttryckas i analogi med det upprörda pyrriska versmåttet, dvs. rytmiskt med hastiga tonupprepningar (»stile concitato»; vår tids stråktremolo). — Även i andra hänseenden innehåller detta verk prov på uttryckssätt i den nya musikdramatiska stilen: så t. ex. symboliseras ledmotiviskt de galopperande hästarna med ett bestämt rytmiskt motiv, »Motto del cavallo». I Combattimento uppträder även ffg. pizzicato (i avsikt att illustrera de korsade svärdsklingorna). Den viktigaste mus. uppgiften innehar »berättaren» (»testo»); de 2 huvudpersonerna ha jämförelsevis få inlägg. Orkestern består av enbart stråkar, och partituret har försetts med föredragsbeteckningar. Med nyssnämnda tekniska nyheter därjämte innebar skapandet av denna orkestersats intet mindre än »det moderna stråkkvartettpartiturets och den modernare violinteknikens födelsestund» (H. F. Red-lich). Denna stråksats bildar i varje fall klang-fundamentet i den kommande operaorkestern. Monteverdis bägge sista bevarade operaverk, Il ritorno (G. Badoaro) och Incoronazione (G. F. Busenello), äro stilistiskt rätt likartade och skilja sig avgjort från tonsättarens tidigare kända verk, främst genom de från kantaten utvunna stildragen: flödande melodik och melodiska recitativ. De vokala soloformerna aria och recitativ skiljas bestämt åt, och i den förstn. skönjer man de tidigaste ansatserna till den senare da capo-arian. Incoronazione 981 tilldrar sig dessutom ett spec. intresse som den första operan med historiskt motiv (tidigare mytologiska o. a.); den blev utgångspunkten för den »historiska» operan i Venedig Operan innehåller även komiska inslag. En viktig skillnad mellan dessa Monteverdis sista 2 operor är att kören (av ekonomiska skäl) försvinner i det senare verket. Kyrkomusik. I jämförelse med Monteverdis madrigaler och operor erbjuda hans kyrkliga verk, som nästan fullständigt bevarats, mindre intresse från stil-historisk synpunkt. Den kyrkomus. produktionen utmärkes sålunda av en påfallande brist på kontinuerlig utveckling. Redan före anställningen i Venedig komp. Monteverdi verk i modernaste stil, medan han som kapellm. i Mar-kuskyrkan — som nämnts — måste skriva i traditionell stil. Samlingspublikationerna med kyrkomusik (1610, 40 och 50) innehålla verk från skilda tider och i olika stilarter. Särsk. intressant är, att redan den första utgåvan innehåller 2 stilistiskt vitt skilda komp.: den traditionella el. rent av arkaiserande mässan In illo tempore och en vesper i modernistisk stil, genom vilken monodin (särsk. stycket Nigra sum) och Monteverdis »stile concitato» ffg. infördes i kyrkomusiken. Tonsättaren var själv fullt medveten om denna stilskillnad. I förordet till 5. madrigalboken (1605) förebådar han t. o. m. utgivandet av en teoretisk skrift om de nya stilidealen; den blev dock aldrig skriven. Under hela sin tid som kyrkomusiker skrev han också i de bägge stilarna, dvs. »da cappella» och »da concertato». Frånsett de andliga ungdomsverken Sacrae cantiunculae (1582) och Madrigali spirituali (1583) begynte Monteverdi först i mogen ålder sitt kyrkomus. skapande med samlingsverket 1610, men därefter fortgick hans produktion inom detta område genom alla år, omfattande mässor, psalmer och hymner, även i konserte-rande stil, »andliga monodier» m. m. Monteverdi och eftervärlden. Ehuru Monteverdi ännu i sin ålders höst allmänt aktades som en av sin tids största musikaliska mästare, föllo hans verk efter hans död snart i fullständig glömska. Orsakerna härtill får man söka däri, att han främst företrädde en konstform, madrigalen, som just under de första årtiondena av 1600-t. snabbt blev omodern. De sceniska verken åter, genom vilka Monteverdi skulle ha kunnat utöva ett vidsträckt inflytande på sin samtid, gingo antingen förlorade el., skrivna för privatbruk, kommo så sent till allmän kännedom, att de icke längre motsvarade den nya tidens stilideal. Verk: Operor o. a. scenisk musik: La favola d’Orfeo (Mantua 1607; tr. 1609: konsertuppf. Norrköping 1948, Sthlm 1949), L’Arianna (Mantua 1608; musiken förlorad utom Lamento 982