MOREN DO sättare och musikskriftställare (f. 1892 4/8), eg. affärsman. M. väckte uppmärksamhet med sina symf. arbeten Euripides (1921) och King Lear (1922), vilka, trots att han är autodidakt, visa påfallande behärskning av orkesterns verkningsme-del (särsk. det sistn.) samt utmärkas av klang-lig uppfinningsrikedom och spiritualitet. H. K. Morde'nt (av it. morde'nte, »bitande»; fr. pincé, eng. beat, open shake, ty. Mordent), ett melodiskt ornament, som berör tonen närmast under huvudtonen, i motsats till drill, som normalt berör tonen närmast över huvudtonen. M. angives i notbilden med något av tecknen i notex. 1, varav den tredje formen (c) är den vanligaste och alltjämt brukliga. Notex. 1. Betr, utförandet gäller i äldre musik (1600— 1700-t.), att m.-figurens rörelse till undertonen kunde vara såväl enkel som flerfaldig, beroende på huvudtonens tidsvärde. Accenten inföll alltid på m:s första ton (notex. 2 a-b). Notex. 2. I nyare musik (efter ca 1800) utföres m. däremot i regel upptaktigt (notex. 2 c). M. kan i äldre musik ha såväl accent-funktion som karaktären av melodisk utsmyckning; i det senare fallet bör den icke utföras alltför snabbt. Detta gäller bl. a. för J. S. Bachs musik (där många av Bach själv utskrivna m.-figurer ge goda förebilder), medan accentkaraktären tycks ha varit vanligare inom t. ex. fr. clavecinmusik, liksom den överhuvud taget blev vanligare efter 1700-t:s mitt, och i sådan musik alltså skall utföras snabbare. Den av C. P. E. Bach introducerade omvända mordenten (»Schneller») bör ej förväxlas med den vanliga pralldrillen; distinktionen behandlas under art. Pralldrill. Tecknet för m. (det vertikala strecket genom den horisontella zigzag-linjen) förekommer i äldre musik ofta i slutet av grafiska drilltecken, varvid det avser att drillen skall avslutas med ->efterslag. Se även art. Drill. — Litt.: Se under Ornamentik. L B-n Moreau [mårå'], Jan i ne, svensk harpist av fransk börd (f. 1906 10/7), se dan 1932 anställd i Konsertfören. i Sthlm. Hon blev 1942 lärare vid MH där. M. har stud, för Jamet och Tournier vid MK i Paris och framträtt tills, m. sv. orkesterfören., i radio (bl. a. som medl. av Harpkvintetten) samt i Norge och Danmark. H. M-g Moreau [mårå'], Jean Baptist e, fransk tonsättare (1656—1733), från omkr. 1686 sånglärare i Paris och musiker vid hovet där. För hovet skrev han 1689—91 musik till Raci-nes Esther, Athalie och Cantiques spirituels, utg. i facs.-tr. i P. Mesnard, Oeuvres de J. Racine (1873). Litt.: T. Lavallée, Histoire de la maison royale de St.-Cyr (1856); A. Taphanel, Le théåtre de St.-Cyr (1876); Kathi Meyer, Der chorische Gesang der Frauen ... (diss. 1917). I. S. Morén, John Teodor, kyrkomusiker (1854—1932), blev 1892 kör dirigent och klockare, 1902 tf. och 1906 (till 26) ord. kantor i Hedvig Eleonora församl., Sthlm. M. avlade folkskollä-rarex. 1875, organist-och kyrkosångarex. 1876 för J. A. Josephson och musiklärarex. vid MK i Sthlm 1888; innehade därefter lärartjänster bl. a. i Norrtälje. Han deltog med iver i diskussionen i koralboks-frågan, bl. a. som medl. (från 1892) i centralkommittén för Svenska kyrkosångens vänner, förfäktande åsikten, att koralen borde återge den luth. koralens rytmiska livlighet. Tills, m. U. L. Ullman utgav han 1914 i 5 d. på Kungl. Maj:ts uppdrag »förslag till missale, vesperale och hymnarium för Svenska kyrkan» och 1922 en egen Svensk koralbok som motförslag till den 1921 officiellt antagna. — Litt. et art. 1914. övriga verk: Valda koraler i gammalrytmisk form (1891—94; tills, m. R. Norén) och skr. i koralfrågor; hymner, motetter, koralförspel, barnkörer m. m. Mel. i SvK 1939 nr 405, 491. — Biogr. av J. Nyvall i Kyrkosångsförbundet 1947. L S. More'na, eg. Meyer, Berta, tysk operasångerska, sopran (f. 1878 27/i), tillhörde hovoperan i München 1908—24. Med Wagnerroller som främsta fack gästade hon 1908—12 och 1924/25 Metropolitan, 1914 Covent Garden; sjöng även i Bayreuth och Khmn (1922, 31). — Kam-mersängerin. More'ndo, it., föredragsbet.: bortdöen-de (i tonstyrka). 989 990