MOURET sikledare inom Frälsningsarmén i England från 1921; sedan 1945 i Boscombe. M. har skrivit komp, för blåsork., däribl. Hardy Norseman, A little ship, Echoes from the hills och Corning to Christ, samt vokalverk ss. W onder ful promises, Hark! the Clarion call m. fl. P. A. Mouret [more'], JeanJoseph, fransk tonsättare och dirigent (1682—1738), en särpräglad representant för Lully-skolan, kallad »le musicien des Graces». M. kom 1707 till Paris, där han anställdes som kammarmusiker hos marskalk de Noailles. Från 1713 mus. överintendent hos hertiginnan av Maine och organisatör av de berömda »grandes nuits de Sceaux», blev han 1717 off. kompositör vid Théåtre Italien i Paris, 1720 körledare i kungl. hovkapellet och 1728 dirigent för Con-certs Spirituels. Efter flera års framgångar fick han i början av 1730-t. allt svårare att hålla sin position, tydligen på grund av en begynnande sinnessjukdom, som definitivt bröt ut 1737, och miste undan för undan alla sina uppdrag. En fört, över M:s komp., 2 operor, 4 balettoperor o. a. sceniska verk, 2 Suites de sympho-nies, kammarmusik m. m., återfinnes jämte bibliogr., diskogr. och fört, över nytr. i Renée Viollier, J. J. M.... K. R-n Moussorgsky ->Musorgskij. Mouton [motå'n], Jean (de Hollingue), fransk tonsättare (omkr. 1475—1522), en av Josquin des Prez’ främsta lärjungar och i sin tur lärare till A. Willaert. M. var musiker vid franska hovet och en uppskattad kompositör av kyrkomusik. Verk av M. utgåvos 1508—40 i saml. av O. Petrucci (Motetti della Corona, 1514—19), P. Attaignant o. a. samt i H. Glareanus’ Dodeca-chordon. — Nytr.: Mässan Alma redemptoris mater (4-st., 1516) i MMRF 9, utg. av H. Expert; därav Crucifixus i RiMB. En spegelkanon Salve mater (4-st., 1547) i SchGMB. 7 motetter i Treize livrés de mötets parus chez P. Attaignant ... 1—3, utg. av A. Smijers. I. S. Mo'winckel, Johan Ludvig jr, norsk dirigent och tonsättare (1895— 1940), temperamentsfull och kunnig orkesterledare som ivrigt propagerade för nyare no. musik. M. var sitt lands förste allsångsledare och gjorde sig även gällande som musikpsykolog. M. stud, för J. Halvorsen, vid Royal Coll. of Music i London och MH i Berlin samt för Weingartner; repetitör vid Opera Comique i Oslo 1918—19, altviolinist i Harmoniens ork. 1926 —29, samtidigt ledare för radiostråkkvartetten och 1922—25 kapellm. vid Den nationale scene i Bergen. Han ledde 1931—35 Gävleborgs läns orkesterfören. i Gävle och gästdirig. i Norge 1007 och utlandet; red. för Bergens Kunst-tidende 1926—29. Verk: Orkesterstycken, manskörer, pianostycken och sånger m. m. — Skr.: Hvad enhver bör vite om musikk (1932: sv. uppl. 1934; fl. uppl.), Musikkens menneskelighet (1935), Hver-dagens harmoni (s. å.), Musikkens stilarter i historiske streiflys (1936), Bidrag til publikums psykologi (1937). H. K. Moyse [måi/z] Mar c el Joseph, fransk flöjtist (f. 1889 17/5), en av nutidens främsta. M. stud, vid MK i Paris, där han 1931 blev lärare; soloflöjtist vid bl. a. konservatorieork. och Opéra-Comique. Han har konserterat i Europa (sv. radio 1946) och Amerika. — M. gr. 1934 M o y s e-t r i o n, bestående f. ö. av sonen Louis M. (f. 1912 ^/s), piano, och dennes hustru Blanche Honegger-M. (f. 190 9 23/o), violin. Trion har berest Europa och USA. H. M-g Moyzes [må1'-], Alexander, slovakisk tonsättare (f. 1906 4/0), son till tonsättaren Mikulos M. (1872—1944) och en av sitt lands nu främsta. Stark formkänsla och en betydande melodisk uppfinningsförmåga äro utmärkande för honom. M., som stud, vid MK i Praha för bl. a. O. Sin och Ostrcik samt för Novåk, är sedan 1929 ledare för komp.-klassen vid MK i Bratislava, där han utbildat en rad yngre tonsättare. Verk: Radiooperan Svätopluk (1935), scen-och filmmusik; 6 symf.: nr 1 D-dur (1928; om-arb. 1936), 2 a-moll (1932; m. sång; omarb. 1941), 3 (Nebe na Slovenskem), 4 Ess-dur (1939—45), 5 och 6 (1950—51) o. a. ork.-verk; kammarmusik, körverk, pianostycken o. sånger. Litt.: E. Zavarsky, Sücasna slovenska hudba (1947). G.M.;G.N.B. Mozara'bisk sång, västgotisk sång, den gammalkristna liturgiska sångens sp. dialekt, som genom de invandrade väst-goterna på 400-t. blev starkt gallikanskt influerad, tillhör den stora grupp av kyr-kosångsdialekter i Västerlandet, som ytterst via Milano nåtts av orientaliska påverkningar. Måhända bör man även räkna med ett visst grekiskt-syriskt inflytande direkt på Pyreneiska halvöns kyrkosång. Det arabiska inflytandet har däremot visat sig vara ringa. På 1000-t. efterträddes m. av den romerska liturgin. Biskop Isidor av Sevilla (d. 636), som var väl insatt både i musikens teori och praxis, org. den då redan fullt utbildade kyrkosången. Både före och efter honom ha flera biskopar vinnlagt sig om sångens rätta odling och även tillfört sångskatten många nya melodier. Det 1008