MOZART Aloysia Web er. Gravyr av J. E. Nilson 1784. matiska accenter är den ett verk av säregen karaktär, en lysande krafturladdning hos ett ungt snille, som ännu icke slutgiltigt lärt att även ekonomisera med de sceniskt-musikaliska uttrycksmedlen. Det dröjde nu emellertid icke länge, innan Mozart bröt med sin arbetsgivare ärkebiskopen. Efter några pinsamma uppträden, som för alltid fläckat Hieronymus Colloredos namn inför eftervärlden, trädde Mozart den 8 juni 1781 in bland de fria konstnärerna. Den konstnärliga drängtjänsten i Salzburg var ett passerat stadium. Fri konstnär i Wien. De första lyckliga åren i Wien funno även sin motsvarighet i Mozarts musik. Fyra violinsonater, publ. i nov. 1781, mottogos med den största förtjusning. Till denna period hör också den alltigenom durbetonade »Haffnersymfo-nin», komp, visserligen urspr. för Salzburg, men i sin nuv. form uppf. i Wien 1783. Men framför allt sökte Mozart befästa sin ställning som musikdramatiker. Det har i sammanhanget gjorts för mycket väsen av hans patriotism från nyare tysk forskning. Närmast en tillfällighet var det, att han i Die Entführung aus dem Ser ail kom att framstå som det ty. sångspelets fulländare. Libretton kom helt enkelt i hans väg och tillfredsställde något så när hans anspråk. Liksom i Idomeneo engagerade han sig också helt för den dramatiska idén, och hans försök att anpassa textunderlaget ännu bättre för egna behov ger en inblick i hans resonemang som musikdramatiker. »Bei einer Opera muss schlechterdings die Poesie der Musik gehorsame Tochter sein», yttrar Mozart i brev till fadern. Det är ett principiellt krav från Mozarts sida, som ställer honom i direkt motsats till Gluck. Musiken till hans nya opera ansluter stilistiskt till det ty. sångspelet, fr. opéra comique, buffan och delvis också till den it. serian. Märkligast i karaktärsteckningen är den hetblodige Osmin; Monostatos i Trollflöjten blev till gemytet delvis hans arvtagare. Bägge äro lysande ex. på Mozarts säregna förmåga att genom drastiska kontrastverkningar få osympatiska typer att framstå som komiska. Operan slog otvivelaktigt an, men Joseph II :s yttrande till kompositören »ge-waltig viel Noten» var ett varsel, att Mozart efter tidens smak befann sig på ytterkanten för det estetiskt tillåtna i ett lustspel. Medan Mozart komp. Die Entführung, förberedde han sitt giftermål (1782) med Konst a n z e (Constanza) W e b e r (1763—1843), en yngre syster till Aloysia, hans aldrig helt förgätna ungdomskärlek. Han själv ansågs som ett lovande parti, och intriger från familjen Webers sida påskyndade äktenskapet, som för en längre tid bragte Mozart i motsatsställning till fadern och systern Nannerl. Äktenskapet kan ej heller betecknas som harmoniskt. Hustrun saknade djupare mus. begåvning, var dessutom ytlig och nöjeslysten och därmed knappast heller en god husmor. De 5 barnens födelse — endast 2 av dem överlevde föräldrarna — frestade också hårt på hemmets ekonomi. Mozart sökte tidvis avspänning på annat håll men vände dock alltid åter till makan. Äktenskapet var till sist den säkra hamn, som passade honom bäst. Under de första åren i Wien upplevde Mozart som pianist och konsertgivare framgångens sötma. Virtuos i modern mening var han visserligen icke. För egen del krävde han av den utövande vid pianot ett flytande, rytmiskt väl avvägt spel, men tog avstånd mot det alltför överdrivna känslouttrycket och förhöll sig kritisk mot vad han exempelvis hos abbé Vog-ler betraktade som konstnärligt charlataneri. Sin uppfattning om pianots uttrycksmöjligheter har han f. ö. klarlagt i de många under Wientiden skrivna verken, däribl. 17 pianokons. Som kompositör mottog han avgörande intryck vid baron G. van Swietens intima sön-dagskonserter. Hos denne torre pedant men samtidigt konstälskande man lärde han ingående känna Bach och Händel och satte sig själv åter på skolbänken för att utvidga sina kunskaper i kontrapunkt. Om vad han därunder lärt vittnar kanske i första hand den ofullb. c-mollmässan (K. 427), uppf. mot slutet av aug. 1783 i Salzburg, när han med sin unga maka besökte föräldrahemmet. Sin ve-neration för Händel bevisade han bl. a. genom bearb. för praktiskt bruk av flera av dennes körverk. 1019 1020