MOZART Förhoppningarna på en fortsatt verksamhet för sångscenen uppfylldes till en början icke. Den it. buffan med Cimarosa, Sarti, Guglielmo och Paisiello kom åter på modet, och sina egna försök i samma genre, L’oca del Cairo, till text av abbé Varesco, och Lo sposo deluso, sannolikt skriven av Da Ponte, övergav Mo-zart rätt snart, då han fann det dramatiska underlaget otillfredsställande. Ett anbud att skriva musik till en seriös tysk opera, Rudolf von Habsburg, avböjdes i brist på lämpliga scenframställare. Däremot komp, han musik till skådespelet Der Schauspieldirektor för en festföreställning i Schönbrunn. Redan dessförinnan hade han emellertid påbörjat sin första stora mästaropera, Le nozze di Figaro, uppf. ffg. den 1 maj 1786. Tack vare Da Ponte hade han också ffg. erhållit en libretto, som tillät honom lägga i dagen vidden av sin dramatiska begåvning. Antagligen hade Mozart f. ö. själv ingripit vid intrigens slutliga utformning. Liksom i de tidigare operorna spåras visserligen även i Figaro påverkan från it. musik, men det är mera fråga om en stilistisk anknytning till gällande dramatiska spelregler, och då Mozart funnit anledning till mus. lån, gjuter han om modellen helt efter sin egen stämningsvärld. Framgången vid premiären var obestridlig, men intresset mattades i fortsättningen, och efter den 9. föreställningen avfördes operan från repertoaren. Mozarts ekonomiska och sociala ställning började från mitten av 1780-1, försämras. En fast anställning vid hovet, som hägrade för honom, hade han icke nått fram till. Joseph II uppskattade honom visserligen, »c’est un talent décidé», yttrade han vid något tillfälle. Men generositeten saknades, och kejsaren tenderade f. ö. till smaken mera mot italienarnas lätt-smältare buffakonst. Pianisten och konsertgivaren Mozart var icke längre så i ropet som några år tidigare. Kostnaderna för hushållet hade å andra sidan stegrats genom Konstan-zes sjuklighet; icke underligt därför, att han fann vistelsen i Wien stundom odräglig och allvarligt på hösten 1786 övervägde en överflyttning till England. Inbjudningen till Prag att övervara premiären av Figaro 1787 lättade emellertid upp hans humör och gav dessutom anledning till kompositionen av Don Giovanni. Icke tvivel om att Da Ponte kände till den närmast föreg. operan över samma ämne, Gaz-zanigas II convitato di pietra. Huruvida däremot Mozart — något som urspr. gjorts gällande av Chrysander — stått i beroende av musiken i Gazzanigas opera har icke letts i bevis, och A. Heuss’ förmodan, att Mozart i stället, där det kan vara tal om påverkan, hämtat förebilderna från sig egen opera Ido-meneo, förefaller troligare. Hur därmed än må förhålla sig, visst är, att Mozart i Don Giovanni gett uttryck åt sin egen genialitet. Ämnet har krävt ett annat tonspråk än Figaros. Det demoniska i musiken skuggar handlingen Konstanze Mozart f. Weber. Litografi efter en miniatyrmålning 1783. och skymtar fram även i idyllen kring Zerlina och kring Leporellos upptåg. Texten har karaktär av en semiseria, och benämningen »dramma giocoso» kan leda tanken till det burleska. Slutscenen går i buffans tecken, och Mozart har i den sista sextetten accepterat textens anvisningar. Men vid uppförandet i Wien (1788) året efter premiären i Prag har Mozart ändrat mening och låter operan med Don Giovannis död mynna ut i en tragisk accent. Glucks död 1787 tillförsäkrade Mozart en anställning vid hovet som kammarmusiker med ett fast arvode av 800 Gulden, som för tillfället lättade penningbekymren. Som förelöpare till en på nytt insättande produktion av större format kunna betraktas de bägge stråkkvintetterna i C-dur och g-moll. Jämsides härmed komp, han en rad lättillgängligare verk för piano och återuppväckte ungdomsårens be-kymmerslösa musicerande i serenaden Eine kleine Nachtmusik och Ein musikalischer Spass för 2 violiner, viola, bas och 2 horn. Så samlade han sig i en konstnärlig kraftansträngning och avslutade inom mindre än 2 månader — juni—augusti 1788 — de stora symf. i Ess-dur, g-moll och C-dur (»Jupitersymfonin»). Ung. samtidigt med kompositionen av de sistn. symfonierna förvärrades ånyo den ekonomiska situationen, och för familjens uppehälle nödgades Mozart anlita den gode vännen, köpmannen M. Puchbergs välvilja; tiggarbreven till denne o. a. avlägga därefter ända till sista året av hans levnad ett skrämmande bevis på hur uselt det var beställt med Mozarts 1021 1022