MOZART materiella förhållanden. Tillfälliga ljusglimtar av framgång lättade visserligen då och då upp tillvaron. På resa till Berlin hyllades han i Leipzig av Thomaskören med utförandet av Bachs motett Singet dem Herrn ein neues Lied. Besöket hos Fredrik Wilhelm II i Berlin blev emellertid närmast en besvikelse och resulterade endast i några beställningsarbeten. Åter i Wien på försommaren 1789 mötte honom den bistra verkligheten i form av obetalda räkningar och pockande fordringsägare. Men huru litet vardagslivets trista enahanda besvärade honom, när skapardriften satte in, bevisar den solbelysta innerligheten i klarinettkvintetten från sept. s. å. Just då hade han också anledning att låta ingeniet spela. Han hade näml, fått beställning på en ny opera. Intrigen i Cosi fan tutte, som låter två unga societetslejon under förklädnad spela förförare av sina egna trolovade, smakar av Decamerone, och eftervärlden, särsk. Mo-zarts landsmän, har rynkat på näsan och påstått, att kompositören endast halvt motvilligt åtagit sig uppdraget. Intet kan vara absurdare. Partituret, som nedskrevs på några månader före premiären i jan. 1790, bevisar i varje takt motsatsen. Mozart har i själva verket med ett överflödande gott humör lekt vidare i fabeln. Det är Figaro i luftigare gestalt, som stått upp på nytt. Men Cosi fan tutte har blivit ett oförgängligt mästerverk därigenom, att kompositören mitt uppe i handlingens alla galenskaper låtit de uppträdande också få färg och klang av sitt eget livsvarma gemyt, jämsides med fyrverkeriet av blixtrande kvicka infall. Operan tycks ha varit en succés d’estime men måste nedläggas redan efter en månad på grund av Joseph II :s död. Regeringsskiftet medförde inga förbättringar i Mozarts förhållande till hovet. Han åsidosattes tvärtom och anmodades icke ens att off. medverka vid krö-ningshögtidligheterna i Frankfurt a. M. Ett försök att förbättra ekonomin på nyåret 1791 som bitr, kapellm. vid Stephansdomen misslyckades. Skapardriften, som efter en tillfällig avmattning under 1790 på nytt flammat upp, avsatte under det sista levnadsåret som resultat bl. a. den sista pianokons. B-dur, motet-ten Ave verum corpus och ännu några andra verk. Mozarts sista opera, Die Zauberflöte, skrevs under samarbete med E. Schikaneder och uppf. ffg. 30 sept. 1791. Kompositörens geniala inlevelse i intrigens abrupta svängningar mellan folklig, uppsluppen humor och sublim känsla framgår av musiken, som till ett organiskt helt sammangiutit de mest olikartade stil element. Minnen från serenadernas Salzburg och nobi-liserade slagdängor från det samtida Wien karakterisera Papagenos sinnevärld. Romantiskt beslöjade dagrar tjäna som medium för Ta-minos och Paminas framträdande. Handlingens högstämda frimurarsymbolik frammanas i 1023 imposanta körscener, och de två bepansrade väktarnas sång omedelbart före Taminos och Paminas slutliga inträde i Sarastros krets avlägger bevis om, vad Mozart lärt av Bach. Kompositionen av Die Zauberflöte var icke avslutad, när Mozart erhöll beställning på 2 andra verk. Mystiken kring besöket av en främling i juli 1791 skingrades först efter tonsättarens död. Det var en budbärare från greve F. von Walsegg, som önskade ett rekviem från Mozarts hand, avsett att utföras ss. beställarens egen komp. Ett hastande uppdrag från impressarien Guardasoni, som för Leopold II:s kröning i Prag önskade en opera, måste emellertid först slutföras. Omdömet om La clemenza di Tito har utfallit mindre gynnsamt. Föga mer än en månad stod kompositören till buds för arbetet, och traditionen förmäler, att han mot sin vana överlåtit recita-tiven åt en elev. Den påfallande enkla instrumenteringen kan tas som bevis för brådskan. I den melodiska uppfinningen röjes ej någon avmattning. Mozart har strikt hållit sig inom serians gränser och därmed också gett ett betydande utrymme åt det konsertanta. Den bristande dramatiska slagkraften i musiken hänger samman med själva genren, som förefaller nutiden främmande och estetiskt otillfredsställande. Framgångarna efter premiären av Die Zauberflöte 1791 voro de sista glädjemomenten i Mozarts levnad. Hans redan förut vacklande hälsa försämrades under höstmånaderna 1791. Svimningsanfall och frossbrytningar, trol. symptom på njurinflammation med tillstötande uremi, gåvo hos den sjuke upphov åt feberfantasier med föreställningar om en giftmördare, traktande efter hans liv. Ännu i okt. fullbordade emellertid Mozart klarinettkons, för vännen A. Stadier och skrev f. ö. en frimurar -kantat för 3 solostämmor och ork. till text av Schikaneder. Det sista verket av hans hand, rekviem, sysselsatte hans fantasi ännu dagen före hans död men blev aldrig fullbordat utan supplerades senare efter skisser och anvisningar av Mozarts elev F. X. Süssmayer. Krafterna fortforo att avtaga, och mmuter före ett natten till den 5 dec. 1791 ändades Mozarts liv. Mozart överlevdes av sin hustru, som 1809 gifte om sig med den danske diplomaten G. N. von Nissen, samt av sönerna Karl Thomas (1784—1858), död i Milano som pensionerad kameraltjänsteman, och Wolfgang Franz Ama-deus. Till Sverige nådde Mozarts musik relativt tidigt, och han var i varje fall känd för huvudstadens musikkretsar före sin död, vilken bl. a. inspirerade C. M. Bellman till en finstämd dikt. Men först sedan hans operor introducerats i landet vann en allmännare uppskattning insteg hos den stora publiken. Början gjordes 1812 med Trollflöjten, som jämte Don Juan (Sthlm 1813)- främst kom att prägla 1024 Tryckt 8/n 51