MOZART garo. Vid besöket i Wien 1768 lärde Mozart känna andra orkestertraditioner och mottog de första intrycken av Haydn. Men t. v. stannade det vid enstaka formella nyvinningar. Ibland tillkommer en menuett till de övriga satserna och ork. varieras (delade altvioliner, trumpet, flöjt etc.), och något senare märkas ansatser till tematisk genomföring och en friare behandling av blåsarstämmorna. Å andra sidan bet. en del symf., skrivna under el. för resorna i Italien, snarast en återgång till ett alltigenom bekymmerslöst musicerande. Omslaget, som låter personligheten framträda på helt annat sätt än tidigare, inträffar 1773 och markeras av den s. k. lilla g-mollsymf. (K. 183) samt vidare av symf. i C-dur och A-dur (K. 200, 201). Det tematiska materialet finsiktas omsorgsfullare, finalsatsen växer i betydelse, känsloinnehållet har fördjupats. Starkt beroende av Mannheimskolan är D-dursymf. (K. 297), som skrevs för Concerts spirituels i Paris 1778. En ny intimitet i känslouttrycket framträder i de bägge symf. i B- och C-dur (K. 319, 338), som tillika bet. slutetappen mot mästerskapet. Haydns inflytande tilltar, sedan Mozart överflyttat till Wien, och kulminerar symfoniskt med den s. k. »Linzsymfonin» (K. 425). Typdrag från Haydn återgå även i Ess-dursymf. (K. 543), som för sin 1. sats ibland benämnts Mozarts »Eroica», men ha här helt genomlysts av tonsättarens originella skapar-begåvning, framträdande i högsta potens även i den s. k. »Pragsymfonin» (K. 504) och symf. i g-moll och C-dur (K. 550, 551). Smärre orkesterverk och konserter. På gränsen mellan symf. och kammarmusik stå en rad mindre orkesterverk (divertimenti, kassationer, serenader), till typen fortbildande den äldre instrumentalsviten med växlande antal satser och skiftande instrumentalbesättning. De tillkommo från 1769 ss. rutinarbete vid sidan av större uppgifter och voro vanl. avsedda att illustrera en el. annan festlighet. Mozart byggde för egen del vidare på traditioner från fadern och M. Haydn, men har också liksom i symf. anslutit till J. Haydn. Mestadels äro dessa stycken skrivna i ett soligt söndagshu-mör och i ett impromptumässigt utförande. Men från 1781—82 härröra de 2 serenaderna i Ess-dur och c-moll (K. 375, 388), som i stämläget närma sig den intima kammarmusiken. Mörka mollklanger karakterisera till god del också divertimentot i D-dur (K. 334) för stråkar och 2 horn. Bäst känd av denna tillfällig-hetsmusik är från ett senare utvecklingsskede »Eine kleine Nachtmusik» (K. 525). Korta belysande ex. på genren ha inkomponerats i Don Giovannis slutakt och i andra akten av Cosi fan tutte (Guglielmos och Ferrandos serenad). Mozart representerar också in amplissima forma tidevarvets benägenhet för orkesterkomp. med konsertanta inlägg. Utgångsläget för detta musicerande voro Corellis con- 1029 certi grossi med växlingen mellan tutti och concertino för violiner och violoncell. Hos Mozart och andra samtida bli de solistiska inläggen rikare kolorerade och instrumentalvariatio-nen större. Mozarts första verk för det konsertanta var en concertone för 2 solovioliner, oboe och violoncell (K. 190), nedskriven 1773. Fem år senare komp, han ett liknande verk för Paris med solopartier för flöjt, oboe, horn och fagott, numera välbekant i en bearb., där flöjten fått vika för klarinetten (K., Anh. I: 9). Galanteriet med kavaljersmässig gratie och svärmeri präglar musiken. Av andra vid olika tidpunkter tillkomna verk märkes kanske främst »Konzertante Sinfonie» för violin och viola med ork. (K. 364). Mitt emellan dessa konsertanta stycken och den regelrätta solokons, i modern mening stå de 5 violinkons. (K. 207, 211, 216, 218, 219). Två andra kons, i Ess-dur och D-dur (K. 268, 271 a) äro i överarb. helt el. delvis av annan hand. Mozart sökte sina förebilder både från Italien och Frankrike, men sammansmälte som vanligt intrycken till ett helt med sitt eget gemyt. Trots att kons, komponerades under loppet av endast 7 månader, uppvisa de 3 sista i G-, D-och A-dur en alltigenom större konstnärlig mognad än de 2 först skrivna och ha även bättre in i nutiden hävdat sin plats på konsertprogrammen. Tekniskt ställes icke för stora fordringar på solisten, kons, voro i första hand skrivna för eget bruk, och ehuru fadern omvittnat Mozarts skicklighet på violin, var dock pianot hans huvudinstrument. I solokonsertens form intar också pianot den centrala platsen. Av de till omkr. 55 uppgående kons, för olika instr. el. instrumentgrupper äro sålunda icke mindre än 23 (27) skrivna för piano. Före Mozart hade konstformen funnits till omkr. 70 år. En nordtysk tradition representerades efter J. S. Bach av sonen Carl Philipp Emanuel, medan den store Bachs yngste son, Johann Christian, och Wagenseil voro de ledande för andra skolriktningar i London och Wien. Principiellt skilde sig nordtyskarna från de andra därigenom, att ork. hos dem intog en med solisten likvärdig ställning. I Wien och London dominerade däremot pianot, och ork:s uppgift blev dens. som ritornellens i den it. arian, näml, att markera solistens insats och sörja för en behövlig kontrastverkan. Hos Mozart mynna de bägge skolriktningarna småningom ut i en syntes, förenande det briljanta hos J. C. Bach med det symf. växelspelet mellan solist och ork. hos nordtyskarna. Om Mozarts betydelse för konstformens vidarebild-ning vittnar f. ö. den fr. forskaren Girdlestone, när han härvid ställer Mozart i ungefärlig paritet med Beethoven ss. symfoniker. Redan på hösten 1765 apterade Mozart sonater av J. C. Bach till konserter (K. 107), och osjälvständig på samma sätt förblev han i några andra kons. (K. 37, 39, 40, 41), fastän han nu även plagierat andra kompositörer jämte 1030