MOZART position annehmen und nachahmen». Tidigare än flertalet mus. begåvningar började också hos honom den egna skapardriften. De första kompositionsförsöken från fem- och sexårsål-dern ha formen av improvisationer, som upptecknats av fadern. Som improvisatör vid pianot beundrades han också i sju- och åttaårsåldern av en kräsen publik i München och Wien. De första intrycken hämtade han naturligtvis från fadern. Men tidigt och redan under den stora resan genom Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England sluter han upp även till andra förebilder. Nya intryck växla ständigt och ta överhand över tidigare emottagna. Mozarts minne förmådde magasinera dem alla och satte honom också i stånd att vid behov ur det längst förflutna ta fram och omforma, vad han en gång förnummit. Längst och varaktigast ha J. C. Bach och J. Haydn influerat honom. Bestående intryck av Händel och J. S. Bach mottog han först som fri konstnär i Wien. Mera perifer a stildrag i hans musik kunna härledas från flera olika håll. En systematisk undersökning av stilpåverkningarna ha gett T. de Wyzewa och G. de Saint-Foix anledning att uppdela Mozarts produktion i olika utvecklingsperioder. Men denna vetensk. sållning av stilbildande element lämnar åsido de sammanbindande dragen i konstverket och förklarar icke egenarten hos Mo-zart. Till läggningen var han en universell musiker. Tyska särdrag, bottnande såväl i na tio -nallynnet som i hävdad praxis, framträda givetvis i hans musik men balanseras av lika starka påverkningar från it. tonkonst och i någon mindre mån från fr. tradition. En absolut originalitet i tonspråket eftersträvade Mo-zart aldrig, och han blev icke heller betr, den yttre formen revolutionerande på samma sätt som Haydn. Det nya hos honom uppenbaras främst av innehållet, genom den inre elden. Vad som populärt kallas »Mozartstil» är därför i första hand en syntes av olika stildrag, sammanbragta från ett helt tidevarv och färg-satta av hans genius. T)e konstitutionella dragen i hans personlighet gå omisskännligt igen i musiken från ungdomsåren och ända fram till mästerverken från hans sista skapande verksamhet. Den våldsamt och stundom inom loppet av ett fåtal takter uppblossande demo-nin i hans väsen spåras sålunda i g-mollsymf. från 1773 och likaså i den stora symf. med samma tonart, nedskriven 1788, samt f. ö. även exempelvis i d-mollkons. för piano och i Don Giovanni. Gäckeriet, det bekymmerslösa skämtet, reproduceras med samma lätthet, när dödsaningarna redan gripit tag om honom, som då han med glada förhoppningar om framtiden musicerar i Salzburg. Om en abrupt, plötsligt inträdande förskjutning av grundvalarna för hans konstnärliga skapande kan det sålunda knappast bli tal. Däremot tillåter den tilltagande andliga mog 1027 naden hos människan och konstnären en pe-riodisering. Till den första etappen höra utvecklingsåren fram till 1780, fyllda av ett oavbrutet experimenterande åt många olika håll. Vid 25 år har han nått fram till en balansering av medel och mål; grunddragen i hans väsen förstärkas efter överflyttningen till Wien 1781 genom studiet av Bach och Händel. Denna period inledes med operan Idomeneo och avslutas av de tre stora symf. i Ess-dur, g-moll och C-dur. Så följer skapandets sista skede, markerat bl. a. av pianokons, i B-dur, mo-tetten Ave verum corpus, Die Zauberflöte och rekviem, då Mozart, dödsmärkt och höjd över vardagens trivialitet, i viss mån synes musicera inför perspektiven av en översinnlig värld. Fåfängt är det att i vidare omfattning söka en återspegling av samtidigt med tillkomsten av ett visst verk inträffade levnadshändelser. Mozart skrev flertalet av sina verk på beställning, och intet el. åtminstone ytterst litet av hans just då mycket betryckta sinnestillstånd kommer t. ex. fram i Cosi fan tutte. Mozart tillhörde f. ö. ett tidevarv, då konstmusiken ännu var underkastad den härskande överklassens konventionella gränsdragning för den mus. smaken. Fastän han många gånger är en exponent för den stil, som motsvarar litteraturens Sturm und Drang och förromantiken, förblir han såtillvida den galante mästaren, att han aldrig — några avsiktliga burleska skämt undantagna — låter det subjektiva tycket sönderbryta formen, huru mycket patos och lidelse han än lagt ned i musiken. I det fallet skiljer han sig mycket från Beet-hoven, hos vilken man ofta märker brottningen mellan form och innehåll. Hos Mozart får man däremot aldrig vara med om den eg. skapelseakten. Han presenterar konstverket fulländat och avslipat i minsta detalj. Instrumentalkompositioner. Symfonier. Mozart skrev sammanlagt ett 50-tal symf., av vilka några från ungdomen emellertid icke bevarats el. i alla händelser numera icke äro kända annat än genom litterära notiser. Begreppet symfoni i modern mening passar icke in på de tidigaste verken, som eg. icke äro annat än tresatsiga operasinfonior för en orkesterbesättning av stråkar, horn och oboer. Förebilderna hämtade Mozart företrädesvis från Schobert, J. C. Bach samt C. F. Abel. En Mozart tillskriven symf. (K. 18) hai' av den senaste forskningen t. o. m. bevisats vara ett originalverk av Abel. Den mus. satsen i dessa tidiga ungdomsverk följer sålunda vedertagen konvention: ett festligt klingande allegro med på sin höjd ansatser till tematisk-tonal genom-föring, ett kort andante och en final av buffa-karaktär. Särdrag i form av kromatik i mellansatsen ge sig rätt snart till känna, och i en symf. (K. 22) skymtar redan ett tema i Fi- 1028