MUF FAT, GOTTLIEB I nytr. ha utgivits: Florilegium primum och Florilegium secundum (1698) för stråkinstr. och b. c. av H. Rietsch i DTÖ 1: 2 resp. 2: 2; 6 con-certi grossi ur Auserlesene mit Ernst und Lust gemengte Instrumental-Musik (1701) och ett urval ur Armonico tributo (1682) för stråkinstr. och b. c. av E. Luntz i DTÖ 11: 2. Litt.: L. Stollbrock, Die Komponisten G. och Gottlieb M. (diss. 1888); E. von Werra, G. und Gottlieb M. (i KJ 1893). B.Hbs Muffat [mo'-], Gottlieb (Theophil), tysk tonsättare och organist (1690—1770), son till Georg M., högt skattad av sin samtid. M:s klavermusik hör till barockens bästa; melodier ur Componimenti musicali per il cembalo ligga till grund för Händeis Ode for St. Cecilia’s day. M. stud, för Fux och blev 1717 kammar- och 2. organist vid kejsar Karl VI:s hov i Wien, där han även ledde småprinsarnas mus. utbildning; förste hovorganist 1751—63. Verk i nytr.: Componimenti musicali publ. av F. Chrysander som suppl. 5 till Händel-Gesell-schafts utgåva; även i DTÖ 3: 3, utg. av G. Ad-ler; 12 toccator och 72 fugor (versetter) för orgel el. klaver (1726) utg. i DTÖ 29: 2 av G. Ad-ler; enstaka stycken i RiMB, SchGMB och HAM. — Litt.: G. Adler i DTÖ 3:3 (1896); H. J. Knöll, Die Klavier- und Orgelwerke von T. M. (diss. 1916). Se även litt. under fadern. Mul [mol], Jan, holländsk tonsättare (f. 1911 20/ö), blev 1931 organist i Over-veen; ordf, i den holl. sektionen av ISCM och i Genootschap. M. har stud, för H. Andriessen och vid MK i Amsterdam för C. de Wolf (orgel) och S. Dresden (komp.). Han har främst skrivit en rad kyrkliga körverk, dessutom en opera, pianokons. (1936), kammarmusik, piano- och orgelstycken samt sånger m. m. — Litt.: W. Paap, J. M. (i Mens en melodie 1951). G. M. Mulder [möldar], Ernest Willem, holländsk tonsättare (f. 1898 21/7), utbildad vid MK i Amsterdam, där han är huvudlärare i komp, och musikteori. Bland M:s verk märkes scenmusik, 3 symf. (med soli och kör), Requiem, Stabat Mater för soli, kör och ork. (1948), kammarmusik och sånger; även en harmonilära (2 d.). G. M. Mulé, Giuseppe, italiensk tonsättare (1885—1951), stud, vid MK i Palermo, där han 1922—25 var dir.; blev 1926 dir. för Liceo di S:ta Cecilia i Rom. Verk: Operor, bl. a. Al lupo! (Rom 1919), Dafni (Rom 1928), Liola (Neapel 1935), La zol-fara och Taormina (båda Rom 1939), scenmusik till grek, tragedier samt filmmusik ss. Jean Doré och Lucrezia Borgia; Ouverture eroica, sviten Sicilia canora (1924), den symf. dikten 1047 La vendemmia (1936), tema med var. för violoncell och ork. (1940) o. a. ork.-verk; ett oratorium; kammarmusik, sånger m. m. G. M. Multiplexorgel -^Transmission. Mungiga resp, munharpa (ty. Maul-trommel resp. Brummeisen, eng. Jew’s harp, fr. guimbarde), ålderdomligt knäppinstrument, tillhörande idiofonerna, vanl. brukat som folkinstrument men från slutet av 1700-t. till mitten av 1800-t. även upptaget i konstmusiken som omtyckt modeinstrument, spelat av resande virtuoser, varvid kombinationer med ända till 16 olika stämda m. (till fullständigande av skalan) användes. I sin nuv. form består m. av en bygelartad järnram och en fjädrande stållamell, vars undre ända är fastlödd på ramen, medan den övre fritt svänger inom ramens öppning. Under spelandet hålles instrumentet i munnen. Genom förändring av volymen hos den som resonator verkande munhålan - framhävas partialtoner ur den på övertoner rika lamellklangen. Därvid kan man från 8. partialtonen uppnå en fullständig durskala — dock med »Alpenhorn-Fa» o. a. avvikelser från skalan. Lamellens grundton ljuder därvid med som kontinuerligt brummande bordun. Den surrande klangen kan dessutom genom mer el. mindre häftig andning varieras inom vissa gränser. Det tidigaste belägget för m:s förekomst i Västeuropa är ett arkeologiskt fynd i Tyskland från 1300-t:s slut. Från omkr. 1830 till-bakaträngdes m. alltmer även som folkinstrument, särsk. av munharmonikan, men har dock hållit sig kvar ännu i dag i olika eur. länder och i Nordamerika. Ett av de mest betydande centra i Europa för tillverkning av m. är Stei-ermark, där det mot slutet av 1700-t. bildades några skrån för detta hantverk och framställningen sedan gammalt ligger i händerna på några få familjer. Utom i Europa och Nordamerika möter man m. i olika former och av skilda material (ben, trä, bambu och järn) i nästan alla områden av det asiatiska fastlandet samt i den malajiska arkipelagen och Melanesien. Trots den stora skillnaden mellan de förekommande typerna stå dessa sannolikt i utvecklingshist. sammanhang med varandra. Som m:s urhem får man sannolikt antaga Asien, varifrån den i sin högst utvecklade form vandrade västerut till Europa. Litt.: H. Werner, Mungigan (i SM 1886); C. Sachs, Die Maultrommel (i Zeitschrift für Eth-nologie 1917); M. Heymann, La guimbarde (i RM 1923); K. M. Klier, Volkstümliche Quer-flöten und die Maultrommel (i Kongressbe-richt der Beethoven-Zentenarfeier, Wien, 1927); E. Emsheimer, Über das Vorkommen und die 1048