MUSIKHISTORISKA MUSEER Den mer el. mindre påfallande uppspaltning av västerländsk m. i 300-års-avsnitt som dyl. periodisering oavsiktligt lett till har givetvis ej undgått spekulativa andars uppmärksamhet, i all synnerhet som man i flera fall kan sakligt motivera en ytterligare fördelning på 150-års-perioder. Det skall ingalunda förnekas, att den eur. civilisationens utveckling ibland förefaller ha skett i en viss rytmisk vågrörelse, som möjl. speglar generationsväxlingar (1. generationen: en idé födes; 2. gen.: idén når sin kulmen; 3. gen.: idén dör). Det är dock skäl att t. v. förhålla sig ytterst skeptisk till spekulationer av denna art, eftersom alla perio-diseringar äro i hög grad beroende av forskningens dagsaktuella, snabbt ändrade läge och därtill gr. på ett alltför ringa material för att berättiga till generaliseringar. — En fört, över viktigare källor, ex.-saml. m. m. återfinnes i supplementet. Jämförande art.: Musikforskning. Litt.: G. Adler, Methode der Musikgeschichte (1919); H. J. Moser, Zur Methodik der mus. Ge-schichtsschreibung (i Zeitschrift für Ästhetik 1919); F. Malipiero, The history of music and the music of history (i MQ 1924); A. Schering, Historische und nationale Klangstile (i PJ 1927); H. J. Moser, Zur Naturgeschichte der musikalischen Epochenbildung (i ZfM 1928); C. van den Borren, Une conception nouvelle de 1’histoire de la musique (i RM 1928); A. Lorenz, Periodizität in der Musikgeschichte (i Die Musik 1928); G. Adler, Der Stil in der Musik (21929); E. Bücken, Geist und Form im musikalischen Kunstwerk (1932); D. N. Ferguson, A history of musical thought (1935); H. Leich-tentritt, Music, history and ideas (1938). C.-A. M. Musikhistoriska museer och instrumentsamlingar, institutioner, vilkas uppgift är att samla, förvara och hålla tillgängliga för allmänheten sådana dokument m. m., som på ett el. annat sätt lämna upplysning om den eur. musikhistoriens utveckling, ss. musiktraktater, nothandskrifter, musikautografer, originalbrev och porträtt av tonsättare el. framstående utövande musiker, vidare musikinstrument, minnesföremål osv. Somliga m. äro helt ägnade minnet av en tonsättare, t. ex. Bachhaus och Liszthaus i Weimar, Händelhaus i Halle, Mozartarchiv i Salzburg, Beethoven-Haus i Bonn och i Wien, Smetana-museet i Praha el. Tjajkovskij-museet i Klin (Ryssland). En särställning intaga saml. av gamla musikinstrument ss. betydelsefulla vittnen om gångna mus. epoker. Instrumentsamlare i stor stil voro rika furstliga musikälskare och borgerliga patricier redan under renässansen. Deras av kuriosaintresse starkt präglade veten 1089 skapliga och antikvariska intressen medförde, att det i deras musik- och konstkamrar samlades talrika tonverktyg, särsk. praktstycken av orgel- och klaverbyggeriet samt violer och lutor, rikt prydda med sniderier och intarsier. På detta sätt uppstodo de kostbara instru-mentsaml. hos konungarna av Aragonien, Sicilien, Spanien och England, vidare de berömda musikkamrarna hos hertig Albrekt V av Bayern, hertigarna av Sachsen, Hessen, Württem-berg och Steiermark samt medicéernas kabinett i Florens och i synnerhet det tillhörande familjen Este i Ferrara. Under 1600-t. fortsattes samlandet ivrigt. Ett visst avstannande inträdde dock under senbarocken. Visserligen hade de stora hovorkestrarna, kantorierna och stadspiperierna ännu sina gamla instrumentbestånd i bruk. Men i och med att barockens klangideal omvandlade:; till det klassiska, utmönstrades renässansinstrumenten allmänt, varför enstaka instrumenttyper icke finnas representerade i någon enda av de nutida saml. och andra blott förekomma som stora sällsyntheter. Vad som icke redan blivit förstört av tidens åverkan el. på annat sätt undergick en »modernisering». Cembali ombyggdes till hammarflyglar, lutor till vieller och gambor till violonceller. Dylik vandalisering hejdades först av de historiskt orienterade strömningarna under den romantiska tidsåldern. Återupptäckten av medeltiden underblåste ny samlariver. Redan 1795 förelädes det fr. nationalkonventet ett projekt betr, upprättandet av en statlig instrumentsaml.; dock kom detta att genomföras först 70 år senare. Under tiden uppstodo i Österrike de första, ännu bestående, instrumentmuseerna, 1815 den saml. som tillhör Gesellschaft der Musikfreunde i Wien och 1833 stadsmuseerna i Salzburg och Linz. Ett förnyat och mäktigt uppsving erhöll samlandet omkr. mitten av föregående årh., i och med att enstaka privatsamlare som L. Cla-pisson i Paris, J. F. Fétis och V. Mahillon i Bryssel, C. Snoeck i Gent och P. de Wit i Leipzig började sammanföra äldre tonverktyg i sina bostäder. Senare följde C. Brown i New York, G. Donalson och F. W. Galpin i England, W. Heyer i Köln, H. Neupert och W. Rück i Nürnberg, C. Claudius i Köpenhamn, D. Fryk-lund i Hälsingborg m. fl. De flesta av dessa privatsaml. förvandlades under tidernas lopp genom stats- el. stadsmyndigheters inköp till offentliga museer, antingen i form av oavhängiga institutioner el. självständiga avd. inom museer av annan art. Vad omfång och rikhaltighet betr., stå nu saml. i Bryssel, Paris och New York i spetsen. (De en gång så rika och värdefulla saml. i Berlin och Leipzig blevo under 2. världskriget genom bombskador och evakueringar avsevärt decimerade.) I andra rummet följa Ann Arbor, Basel, Boston, Köpenhamn (->Musikhistorisk Museum), London, Nürnberg, Salzburg, Stockholm (->Musikhistoriska museet), Washington 1090 35. Musik. III