MUSIKHISTORIA medförde en stark utveckling av förlagsverksamheten, en utveckling som fortgått under 1800- och 1900-t. till följd av den stora musikproduktionen och en ständigt stigande efterfrågan på musikalier. En fört, över viktigare m. återfinnes i suppl. Litt.: F. Kidson, British music publishers, printers and engravers... (1900); M. Brenet, La librairie musicale en France de 1653 å 1790 d’après les registres de privilèges (i SIMG 1906/ 07); G. Cucuel, Quelques documents sur la librairie musicale au 18e siècle (i SIMG 1911/ 12); dens., Notes sur quelques musiciens, lu-thiers, éditeurs et graveurs de musique au 18e siècle (i SIMG 1912/13); H. Dichter & E. Sha-piro, Early American sheet music (1941); O. E. Deutsch, Music publishers’ numbers (1946). C. J. Musikhistoria, musikforskningens kanske viktigaste delområde, behandlar den musikaliska konstens utveckling från dess äldsta skönjbara skeden hos de orientaliska och antika kulturfolken intill vår egen tid. Betr, de mus. uppenbarelseformer, som äro oåtkomliga för hist. betraktelse, ss. ifråga om naturfolkens musik, kompletteras musikhist. utredningar av den ->jämförande musikforskningen. M. kan bedrivas på olika sätt: som materialhistoria åsyftande en överblick över tonmaterialets utveckling, dvs. tonsystemens och de melodiska, rytmiska, harmoniska och klangliga elementens utbildning och inbördes sammanhang i växelverkan med framväxandet av en sång- och instrumentteknik, vidare som mus. form- och stilhistoria el. som konstnärsbiogra-fistik el. kultur- och idéhistoria, ev. med sociologisk inriktning, som nationell el. lokalt begränsad historia. M. har hittills i första hand behandlat eur. musikkultur el. av denna beroende musikodling, och varje periodisering därinom måste främst ta hänsyn till Europas politiska, ekonomiska och kulturella utvecklingsfaser. Med en antik, en medeltida och en nyare epok räknar också allmän m., men huru gränserna dem emellan eg. skola närmare bestämmas och en ytterligare tidsindelning göras inom dessa vida marginaler, därom härskar ej längre full enighet. Svårigheten med en musikhistorisk periodisering sammanhänger såväl med musikens egenskap av att vara en tidskonst, ehuru utan språkets bestämda betydelsefunktion, som med problematiken i en uppställning av ett antal på mus. källor gr. kriterier för olika epoker. Sådana källor föreligga betr, äldsta perioder på sin höjd i form av mus. redskap el. endast avbildningar av dyl. Tolkbara mel. uppteckningar från senantiken äro ytterst få och frag mentariska; då de uppträda i större antal under senmedeltiden, försvåras utvinningen av säkra mus. kännemärken likväl bl. a. genom materialets heterogena uppspaltning på en- och flerstämmighet och av vår bristande kunskap om dess klingande realisering. Det är därför naturligt, att periodindelningen i m. länge påverkats av andra historiska discipliner. Från konst- och litteraturhistorien härröra bet. som gotik, renässans, barock, rokoko och romantik. Även om dyl. termer äga berättigande som etiketter på besläktade idérörelser inom skilda konstområden, så täcka de ej mer än ung. motsv. tidsavsnitt och betyda en applicering på inbördes vitt skilda konsttekniska förfaringssätt. Också har t. ex. användningen av uttrycken renässans och barock liksom problemet om avgränsningen dem emellan inom m. utförligt debatterats. Försöket (av C. Sachs i AMW 1918/19) att införa de wölfflinska begreppsparen på musikbarocken visar vådan av att arbeta med (därtill numera omstridda!) kriterier från andra konstområden. Å andra sidan betyder en puristisk utrensning av dyl. termer (J. Handschin, Mu-sikgeschichte im Überblick, 1948) ingen verklig vinst, då den berövar läsaren stimulerande associationer till andra samhälleliga och kulturella faktorer än musik utan att erbjuda annat än sekel- och halvsekelgränser som orienteringsmärken. En jämförelse mellan några olika nyare över-siktsverk i m. visar en relativt stor överensstämmelse ifråga om en på väsentligen mus. fakta gr. periodisering. Sålunda sättes gränsen mellan antik och medeltid till ca 600 (de sista stora antika musikskriftställarna Boèthius, d. 524, Cassiodorus, d. ca 580, Gregorius den stores liturgisk-mus. organisation, 590—604). En ny epok, främst utmärkt av flerstämmighet, börjar på 1000-t. (Guidos av Arezzo notskriftreform, Winchestertroparierna och kort därpå S:t Martialskolan). Eh stilsvängning från spekulativ (»gotisk») polyfoni till renässansmässig it. klanglighet gör sig gällande i början av 1300-t. (Ars nova); utvecklingen mot högrenässans spåras under senare delen av 1400-t. (nederländska skolorna, »vit» mensuralnot-skrift). Skarpt markerad är stilbrytningen ca 1600, som inleder barocken (Palestrina och Lasso, d. 1594, generalbasen och den affektiva monodin uppträda på 1590-t.), och därefter ca 1750 vid tiden för Bachs och Händeis död, då den s. k. högbarocken redan urholkats inifrån av den galanta stilen (rokokon) och då den nya instrumentalkonsten via markanta ton-sättargrupper (Mannheimskolan m. fl.) med sonaten som centralform når sin höjdpunkt i wienklassicismen. När det eg. genombrottet till en ny musik verkligen skett, vid impressionismens födelse i Frankrike ca 1890, vid den schönbergska atonalismens utexperimentering ca 1919 el. först på 1930/40-t., därom äro meningarna delade. 1087 Tryckt fl/u 51 1088