MUSIKKRITIK Musikkonservatoriet i Oslo, Norges viktigaste musikundervisningsanstalt, gr. 1883 som organistskola av L. M. och P. B. Lindeman; nuv. namn från 1894. Den urspr. organistskolan utvidgades 1885, varvid namnet ändrades till Musik- og orga-nistskolen; s. å. hölls den första musikaftonen, och från denna tid erhöll skolan även statsunderstöd. Efter L. M. Lindemans död fortsatte P. Lindeman verksamheten. År 1892 inflyttade skolan i egen byggnad. Från 1907 utgavs ett programblad, som 1908 övergick i -^-Musikbladet. Ledningen övertogs 1930 av den nuv. dir., T. Lindeman. År 1950 hade MK 60 lärare och omkr. 1 350 elever, och undervisningen bedrives i alla fack med operaklass, ork.-skola, ork., kör, bibliotek och hist. in-strumentsaml. Inst. meddelar examen för org., musiklärare och dirigenter samt diplom för sångare, pianister etc. Utom musikaftnar givas konserter (även i radio), teateraftnar m. m. — Litt.: Art. i Tonekunst 1933. H. K. Musikkonservatorium ->Konservato-rium. Musikkritik, den refererande och kritiska granskning av musikaliska prestationer och det offentliga musiklivet, som i synnerhet utövas av medarbetare i de dagliga tidningarna. I vidsträckt bemärkelse innefattas även under m. sakligt utredande el. polemiska inlägg av i den periodiska pressen el. i separat utg. skrifter mera tillfälligt framträdande författare. Med dagspressens alltmera ökade dominans har m. i musiklivet blivit en maktfaktor på gott och ont. M. är en följdföreteelse till det offentliga musiklivets gradvisa utveckling. En seriös m. innefattade i äldre tid som regel en teor. spekulativ bedömning utifrån gällande smakläror, men m. söker i princip numera liksom annan konstkritik att genom estetisk analys bestämma ett konstverks egenvärde och att överhuvud i relation till olika stildrag och kulturella sammanhang sammanfatta och belysa konstnärliga företeelser. Den moderna dagspressens krav på en snabb nyhetsförmedling har å andra sidan accentuerat det reportagemässiga i m., varigenom det urspr. syftet stundom kommit att förskjutas. Rätteligen bör också från m. i eg. mening särskiljas den slags journalistik, som icke sällan i prononcerat sensationell avsikt enbart el. huvudsaki. vill tillgodose det aktuella nyhetsintresset. — M. har f. ö. alltid mycket varierat till innehållet och formgivningen alltefter bedömarens personliga kvalifikationer och arten av det publ. organets nyhetsförmedling. Kritiska analyser av mus. verk skreyos re 109? dan under 1500- och 1600-t., men m. i form av regelbundet återkommande rapporter uppkom först i början av 1700-t. i samband med den periodiska pressens tillväxt. Bland de tidiga föregångsmännen märkes i England J. Addi-son, som i veckotidskr. The spectator 1711 kritiskt gick till attack mot barockoperan. År 1722 skapade J. Mattheson med tidskr. Critica musica ett forum för den nordtyska m. och fullföljde senare verksamheten i en rad publikationer. Andra tyska kritiker voro G. P. Te-lemann, som 1728 utg. Der getreue Musik-meister, J. A. Scheibe med Der critische Mu-sicus (1737—40), F. W. Marpurg, som spred sin visdom i Der kritiSche Musicus an der Spree, utg. 1749—50, och J. A. Hiller, som 1766 gr. Wöchentliche Nachrichten und Anmerkungen, die Musik betreffend. Till de mera kända kritikerna i Tyskland under 1700-t. hörde vidare D. Schubart, J. N. Forkel och den även under det följ. årh. verksamme J. F. Rochlitz. F. Raguenet gav i Frankrike med skr. Pa-rallèle des francois et des italiens en ce qui regarde la musique et les opéras (1702) anledning till en litterär-mus. polemik, som kommenterades i Journal des savants. Längre fram under 1700-t. blev halvmånadstidskr. Mercure de France en av de viktigaste nyhetsförmedlarna från musiklivet i Paris, varifrån dagshändelserna även refererades av den kände lit-teraten M. Grimm i hans för publicitet utomlands avsedda Correspondance littéraire. Till de stridslystna för och emot den fr. el. it. musiken, varom diskussionen till god del rörde sig, hörde även bl. a. J. J. Rousseau. Dagspressens alltmer dominerande inflytande på opinionsbildningen blev märkbar från början av 1800-t. Initiativtagare var i Tyskland Vossische Zeitung i Berlin (gr. 1704, daglig sedan 1824), som öppnade sina spalter för F. Rellstab. En tidvis flitigt verksam kritiker var C. M. von Weber, som bl. a. ägnade sin uppmärksamhet åt Meyerbeers it. operaproduktion. I Frankrike blev F. Castil-Blaze red. för en musikavd. i Journal des débats. Bland de mera kända musikkritikerna från förra hälften av 1800-t. var A. Adam, som skrev för Le constitutionel och Assemblée nationale. Ledande förblevo i England vid sidan av dagstidningarna alltjämt veckotidn. med Examiner (1808), Atlas (1826) och Athenaeum (1828), och tongivande för eng. m. under mera än 30 år var alldeles särsk. i den sistn. H. F. Chorley. I Tyskland fick den tidiga romantiken sin spec. förkunnare i E. T. A. Hoffmann, efterföljd av bl. a. A. B. Marx, J. F. Reichardt, L. Rellstab och mera sporadiskt även av R. Wag-ner. Med den av honom 1834 gr. tidskr. Neue Zeitschrift für Musik blev R. Schumann epokens ledande skriftställare i fråga om en mera på djupet estetiskt analyserande kritik. Besjälad av samma konstnärliga idealitet var H. Berlioz, vilken som medarb. i Gazette musi- 1098