MUSIKPEDAGOGIK skolsång i över ett halvt årtusende och vars grundläggande principer ännu äro aktuella, näml, det relativa melodiläsandet samt skaltonernas identifiering genom bekanta melodifragment. Som skolsångsmetod förlorade sol-misationen alltmer sin betydelse i och med att instrumentalmusiken under 1700-t. fick en starkare ställning i skolorna. Dock hävdas än i dag från vissa håll, att Guidos solmisations-system i sin urspr. form är oumbärligt, när det gäller att tränga in i den greg. musikens värld. Den gren av m., som avser musikskapande, kom genom den flerst. musikens uppkomst att växa i betydelse, och den utövades av de stora tonsättarna, dels genom att deras verk av-skrevos och studerades, dels genom personlig handledning av lärjungar. Genom att den utövande musikern oftast var tonsättare och tvärtom, blevo dessa båda studiesätt utbildande både för komposition och musikreproduktion. Bland de mest betydelsefulla, som på detta sätt utövade m. under tiden fram till år 1600, märkas särsk. A. och G. Gabrieli (den vene-tianska körstilen) samt G. Frescobaldi och J. P. Sweelinck (orgelspel och -komposition). Som den första orgelskolan får räknas C. Paumanns Fundamentum organisandi (1452). Medeltidens och renässansens musikteor. skr. ha givetvis också musikped. syftning, varför här böra nämnas främst H. Glareanus och G. Zarlino. I skolmusikundervisningen användes under 1500-t. läroböcker av bl. a. H. Faber, M. Agri-cola, N. Listenius m. fl. I spåren av den allm. pedagogikens utveckling genom reformationstidens idékamp och 1600-t:s stora pedagoger, främst A. Comeni-us, växte intresset för skolans musikundervisning, och ett stort antal läroböcker utarbetades, bl. a. av W. C. Printz och S. Calvisius. Hexakorden i Guidos av Arezzo solmisations-system utvidgades mot slutet av 1500-t. genom införandet av stavelserna si och ut (do) för sjunde, resp, åttonde tonen till oktavskalor, vilket betydde en förenkling vid notläsningen, eftersom den besvärliga mutationen kunde slopas. Målsättningen för musikundervisningen i skolorna hade fortfarande liksom under medeltiden sin tyngdpunkt lagd på den kyrkliga sången, dels för att utbilda blivande präster, dels för att få skolungdomens hjälp vid gudstjänsterna och i övrigt att med sångens hjälp inpränta kristendomens trossatser. Under 1600-t:s senare del skedde en förskjutning, i det att instrumentalmusiken ökade i betydelse, bl. a. av den orsaken, att denna del av musiken blev mera inkomstbringande vid sockengången. Utvecklingen under 1700-t. ledde vidare till, att även skolans musikundervisning influerades av musikens ställning som ett medel till underhållning vid en förfinad sällskaplig samvaro, något som under 1700-t. satte sin prägel på musiklivet. Bland den allm. pedagogikens stora namn är ur m:s spec. synpunkt J. J, Rousseau be tydelsefull. Hans insats som musikpedagog tar på ett överraskande modernt sätt sikte på den folkliga musikbildningen, som han ville hjälpa genom en förenklad notskrift med siffror. Hans kapitel om musikundervisningen i Émile hävdar, med utgångspunkt från Guidos av Arezzo solmisationssystem, vikten av att utgå från det relativa melodiläsandet och att använda Guidos tonstavelser på detta vis i stället för att ha dem som synonymer för de alfabetiska tonhöj dsbestämda namnen. Han påpekar också önskvärdheten av att eleven själv finner på sina visor, alltså ett överraskande modernt sätt att se saken aktivitetspedagogiskt. För utbildningen av yrkesmusiker blev från och med 1600-t:s början generalbasspelet betydelsefullt. Det lärde icke blott, vad vi skulle kalla harmonilära utan också a vista-spel, improvisation och dirigering. För stud, i kontrapunkt utgav J. J. Fux 1725 läroboken Gradus ad Parnassum ... Den under 1700-t. fortgående specialiseringen av de utövande musikerna föranledde utgivandet av ett flertal instrumentskolor, främst C. P. E. Bachs Versuch über die wahre Art das Clavier zu spielen (2 bd, 1752—62), J. J. Quantz’ Versuch einer An-weisung die Flöte traversière zu spielen (1752). L. Mozart utgav även en berömd violinskola, Versuch einer gründlichen Violinschule (1756). Specialiseringen bland de utövande musikerna drevs under 1800-t. allt längre, samtidigt som prestationerna drevos i höjden. Detta har satt sin prägel på den musikped. litt. inom olika fack. Medan ännu t. ex. C. P. E. Bachs och Quantz’ läroböcker icke nöjde sig med att tala blott om spelets tekniska sida utan också om musiken själv, har sedan instrumentalskolorna i allmänhet koncentrerat sig på att presentera övningsanvisningar och principer samt progressivt ordnat övningsmaterial. För skolmusikens del var 1800-t. en nedgångsperiod genom att upplysningstidens intellektualisering av tillvaron, till synes motiverad genom det tekniska framåtskridandet, nu började verka och inte lämnade mycken förståelse övrig för musikens uppfostrande värden. Då behovet av skolungdomens medverkan vid gudstjänsterna blev allt mindre, kunde ämnet inte behålla sin från medeltiden nedärvda starka ställning på skolans timplan. För Sveriges vidkommande skedde raseringsarbetet i 1807 års läroverksstadga, men angreppen mot skolans musikundervisning gå tillbaka till 1700-t:s förra hälft (skolstadgan av 1724), och i Tyskland gåvo dessa angrepp resultat på många håll långt tidigare än i Sverige. Ämnets försvagade ställning på skolschemat hindrade dock inte, att under hela årh. ett intensivt arbete utfördes på att komma till rätta med de musikped. problemen. Utgångspunkten härvidlag var, som på så många andra ped. områden, J. H. Pesta-lozzis insats. Ehuru själv saknande musikskolning, fattade han klart musikens betydelse och intresserade H. G. Nägeli och M. Pfeiffer för 1105 1106