MUSIKPEDAGOGIK sina undervisningsprinciper. Är 1809 utkom Nägelis Gesangbildungslehre kunstwissenschaft-lich dargestellt och 1810 Gesangbildungslehre nach pestalozzischen Grundsätzen pedagogisch begrundet von Michael Trautgott Pfeiffer ... De metodiska principer, som här framställdes, voro dock alltför inriktade på att öva musikens olika moment var för sig och försummade därför att utgå från helhetsupplevelsen, och denna svaghet har man först under de sista årtiondena på allvar börjat övervinna. Bland övriga pedagoger, som inom musiken fortsatte Pestalozzis verk, märkas särsk. C. A. Zeller och B. C. L. Natorp. Den sistn. använde siffror som symboler för skalans toner, alltså som relativ tonskrift. Idén med en tonskrift med siffror, som Rousseau hade framlagt, fortsattes i Frankrike av matematikern P. Galin, som lät siffrorna bet. skalans toner; tidsvärdena bestämdes av vågräta streck över siffrorna. É. Chevé och hans hustru Nanine Paris, med hjälp av dennas bror A. Paris, fortsatte att utbygga systemet och tillfogade en metod att uttrycka rytmer med hjälp av stavelsekombinationer. Stavelsen »ta» bet. en taktdel, två noter på en taktdel lästes »tate» och fyra »tafatefe». Sifferbeteckningarna användes också av E. Jaques-Dalcroze, men det nya i hans system är dels den rytmiska skolningen genom kroppsrörelse till musik, dels gehörsutbildningen med sikte på att öva det absoluta gehöret genom sjungande av samtl. dur- och mollskalor inom omfånget c1—c2 (i förekommande fall ciss el. cess). Ess-dur-skalan t. ex. sjunges alltså på detta vis: c d ess f g ass b c. Idén att använda tonstavelser för skalans toner har dock aldrig övergivits. Guidos av Arez-zo solmisationsstavelser ha uppkommit ur en hymn och äro alltså inte konstruerade särsk. för sitt ändamål. Redan på 1500-t. framställdes förslag till andra tonstavelser, och försöken ha sedan fortsatts. R. Münnich i Berlin framlade 1930 ett förslag, varvid han sökte få fram heltons- och halvtonsförhållanden i stavelsernas vokalsammanställning. Ett märkligt försök att använda ett logiskt uppbyggt stavelsesystem för att åskådliggöra absolut tonhöjd och samtidigt införa särskilda bet. för de enharmo-niskt förväxlade tonerna, t. ex. ciss och dess, gjordes av C. Eitz vid slutet av 1800-t. Invecklat och tidsödande att lära är dock systemet svårgenomförbart i skolundervisningen. Återinförandet av Guidos av Arezzo tonstavelser som relativ tonhöj dsbeteckning har sin utgångspunkt i den av engelsmannen J. Cur-wen gr. Tonic Sol-fa-metoden. Till Tyskland, där marken för en musikped. uppryckning var beredd genom engelsmannen J. Hullahs kritik av ty. skolmusik (publ. 1881), vilket ledde till ett energiskt nydaningsarbete, främst lett av H. Kretzschmar, kom metoden genom Agnes Hundoegger, som 1896 stud. Curwens undervisningssätt i England. Hennes arbete fortsat tes av Maria Leo. En fören. för spridandet av denna metod bildades: Tonika-Do-Bund. I Sverige har metoden införts i skolundervisningen främst genom H. Torell. Den är en förening av den eng. Tonic Sol-fa-metoden med dess bokstavsskrift och handtecken med Galin-Chevé-Paris-metodens rytmiska bet. och taktord. Dess införande i Sverige stötte till en början på mycket motstånd. Den ofta hetsiga diskussionen verkade emellertid stimulerande på intresset för metodik och för frågor rörande musikundervisningens mål och syfte. F. n. är metoden ganska utbredd i folkskolorna, och även i läroverken ha dess hjälpmedel och principer kommit till användning på sina håll. (~>Solmisation, Tonika-Do, Tonic Sol-fa.) Tonika-Do-metoden trängde i Sverige ut den s. k. formel-metoden, som gick ut på att genom korta melodiformler aktualisera föreställningar av skalans toner. Genom sång- och talpedagogen Anna Bergström-Simonsson, som 1903 lyckades utverka, att en skolsångskurs med praktiska undervisningsövningar inrättades vid MK i Sthlm, fick metoden för en tid stor utbredning i Sverige. Numera är den helt ur bruk. Anna Bergström-Simonssons insats blev dock av banbrytande karaktär för sv. skolsång. Vid sidan av henne bör bland det tidiga 1900-talets pionjärer nämnas O. Holmberg, som blev en föregångsman för en förbättrad röstvård i skolorna. Det nuv. musikped. arbetet strävar efter att med utnyttjande av psykologins rön skapa situationer för eleverna, där deras mus. helhetsupplevelse, gr. på deras eget aktiva deltagande, tages som utgångspunkt för analys och inlärning av detaljer. Även ifråga om den musik, som eleverna sysslar med, söker man nya vägar. Sång och instrumentalmusik blandas, repertoaren vidgas från att ha behärskats av dur-moll-tonaliteten till en friare tonalitetsuppfatt-ning. Medlet är här ökad kontakt dels med vår egen tids musik, dels med äldre tiders, särsk. renässansens och barockens. Aktivitets-pedagogiken vill även genom enkla instrument skapa möjlighet för alla att musicera tillsammans. Här är S. S. Coleman i Amerika pionjär. I Sverige utför Y. Härén ett intresserat och banbrytande arbete i denna riktning, varvid han genom kombination av sång och spel på enkla instrument (blockflöjt o. d.) stimulerar även sånghämmade barn till mus. aktivitet, samtidigt som teori och notskrift få en för intresset betydelsefull motivering. De av ovan nämnda metoder, som fortfarande äro aktuella, äro långtifrån begränsade till enbart skolmusiken. Jaques-Dalcrozes system är tvärtom mest använt vid utbildningen av yrkesmusiker, och även Tonika-Do-metoden har fått användning i piano- och violinundervisningen liksom i det folkliga musikbild -ningsarbetet. Detta senare, vars stora namn är F. Jöde och som förut burits upp av folkrörelserna (nykterhetsrörelsen, ABF och körsångs- 1107 1108