MÜLLER, MAX M., som bl. a. stud, vid MK i Prag, deb. 1919 i Linz som Elsa i Lohengrin och har varit engagerad vid operorna i Prag och München, vid Metropolitan 1924—35 och vid Staatsoper i Berlin från 1926 samt sjungit i Europa (Sthlm 1940) och USA; har medv. vid festspelen i Bayreuth och Salzburg. — Bild sp. 1130. G. T-n Müller, Hakon Einar Maximilian (Max), dansk operasångare, bas (1866— 1948), anställd vid Det kgl. teater i Khmn 1898—1932, en tid även som regissör. M. stud, för A. Lange samt i bl. a. Paris och deb. på Det kgl. teater 1892, där han sjöng de stora wagnerska baspartierna m. m.; gr. 1912 Den kgl. Operans private Pensionskasse. Även konsert- och oratoriesångare. Er-l Müller, Paul, tysk orgelbyggare från Spandau, under början av 1600-t. verksam i Sverige. M. byggde år 1608 orgeln i Tyska kyrkan i Sthlm, vars huvudverk och öververk finnas bevarade — dock med senare förändringar — i övertorneå kyrka, Norrbottens län. Ryggposi-tivets fasad kvarstår i Hietaniemi kyrka. M:s övriga kända sv. arbeten beröra huvudsaki. Västerås stift. B. K. Müller, Paul, schweizisk tonsättare (f. 1898 lö/6), sedan 1927 lärare i komp., kontrapunkt och dirigering vid MK i Zürich; uppskattad kör- och ork.-ledare. M., som stud, vid nämnda kons, samt i Paris och Berlin, anses som en av de mera prominenta nutida schw. tonsättarna med ett markerat personligt uttryckssätt utan sidoblickar mot nyare experimentella stilarter. Till hans främsta skapelser höra de av stark religiositet präglade kyrkliga verken. Verk: Scenmusik till bl. a. Jedermann (Hof-mannsthal-Eberle; 1940), sångspel, festspelsmusik o. radiospelet Der Herr beschirmt syne Kilchen op. 34 (1941); 2 symf. (D-dur op. 3, 1920, och d-moll, op. 43, 1947), Sinfonia för stråkar op. 40 (1944), violakons. f-moll (1934), violinkons. G-dur op. 25 (1936), orgelkons, med stråkork. op. 28 (1938) o. a. ork.-verk; kantaten Mein Land op. 47 (1950), 2 Te Deum op. 11 och 20, mässa op. 17, Der Sonnensang des hl. Franz von Assisi för damkör och kammarork. op. 29 (uppf. 1946), Psalmenmusik, för sopran och stråkar op. 36 (1942) o. a. vokalverk; kammarmusik ss. Marienleben för 8 instr. op. 8, Präludium, Aria und Fuge op. 21 (1933), stråkkvintett F-dur op. 2 (1919), stråkkvartett Ess-dur op. 4 och stråktrio (1950) samt sonater för olika besättningar; orgel- och pianostycken samt sånger m. m. G. M. Müller, Siegfried Walther, tysk tonsättare (1905—46), blev 1940 ledare för kompositionsklassen vid MH i Weimar. Utbildad vid MK och Kirchenmusikalisches Inst. i Leipzig för bl. a. Baresel, Karg-Elert, Martienssen och Ramin var M. 1929—32 lärare vid förstn. inst. och därefter verksam som ork.-dirigent där. M. har skrivit ett 8-st. Gloria, kammarmusik, pianostycken och sånger. G. P. Müller, W e n z e 1, österrikisk sång-spelskompositör (1767—1835), kapellm. vid olika teatrar i Wien. I över 200 stycken för scenen framstår M. som en av tidens populäraste sångspelskompositö-rer. Melodiken är lättflytande med dragning åt it. gottköpsmusik, scenhandlingen tenderande mot operetten. Till hans mera kända verk höra Das Sonnenfest der Braminen (1790), Das Neu-sonntagskind (1793), Die Schwestern von Prag (1794; Gbg 1827) och Die Teufelsmühle am Wienerberg (1799; alla i Wien). Litt.: W. Krone, W. M.... (diss. 1906; m. verkfört.); L. Raab, W. M. (1928). E.S-m Müller-Be'rghaus [-ha°s], eg. Müller, Karl, tysk musiker (1829—1907), var 1886—95 dirigent för Musikaliska sällskapets i Åbo orkester. M. var verksam som violinist i den yngre Müllerkvartetten (->Müller) och kapellm. bl. a. i Berlin, Wiesbaden och Nizza; skrev operan Die Kalewainen in Pohjola, en operett, en symf., en fi. rapsodi o. a. ork.-verk, kammarmusik, pianostycken, sånger, ork.-bearb. m. m. — G. m. sångerskan Elvira Berghaus, som 1880 gr. och ledde ett sånginst. i Stuttgart. — Litt.: W. Lagus, Musikaliska sällskapet i Äbo 1790—1890 (1890). J. R-s Müller-Bla'ttau, J o s e p h M., tysk musikhistoriker och -skriftställare (f. 1895 21/5), från 1928 intill andra världskrigets utgång prof, i musikhistoria i Berlin. Utbildad vid MK i Strassburg för Pfitzner och C. Münch och i musikvetenskap för F. Ludwig vid univ. där och för W. Gurlitt i Freiburg i. Br. (dr phil. 1919) var M. 1919—22 docent vid univ. i Königsberg och samtidigt ledare för dess musikvetensk. seminarium. Bland hans talrika skrifter märkas: Grundzüge einer Geschichte der Fuge ... (1923; 21931), Mu-sikalische Erneuerung (1928), Grundlagen der musikalischen Gestaltung (1928), Einführung in die Musikgeschichte (1932), Das deutsche Volkslied (1932), Johannes Brahms (1933), Georg Friedrich Handel (1933), Johann Sebastian Bach (1935), Germanisches Erbe in deutscher Tonkunst (1938), Geschichte der deutschen Musik (1938), Hans Pfitzner (1940), Genealogie der musikalisch-Bachischen Familie ... (1950). Utg. J. N. Forkels Bach-biogr. (1925), Die Komposi-tionslehre Heinrich Schützens in der Fassung seines Schülers Chr. Bernhard (1926), Handbuch der Musikpraxis (1934), Neue deutsche For-schungen. Abt. Musikwissenschaft. Bd 1—10 (1935—41) samt Rostocker Liederbuch (1927; 1127 1128