M ÄRZEN DORFER Fig. 4. Oscillogram av en framstött vokal »a». deltoner med, och efter 2—3 perioder är svängningen rent periodisk. Insvängningsförloppet hos en vokal är utan betydelse för igenkännandet i motsats till förhållandet hos många musikinstrument. Kännedomen om talets mekanism har gjort, att man på ett åskådligt sätt kunnat registrera tal (»visible speech») och även kunnat konstruera maskiner för syntetiskt tal, av vilka flera olika utföranden finnas (»vocoder» m. fl.). Litt.: H. von Helmholtz, Die Lehre von den Tonempfindungen ... (B1913; eng. uppl. 61948); H. Fletcher, Speech and hearing (1929); F. Trendelenburg, Klänge und Geräusche (1935); H. Dudley, Remaking speech (i JASA 1939); R. K. Potter m. fl., Visible speech (1947); S. Smith, Analysis of vowel sounds by ear (i Ar-chives néerlandaises de phonétique expérimen-tale 1947); F. Trendelenburg, Akustik (21950). U.Å. Mä'rzendorfer, Ernst, österrikisk tonsättare (f. 1921 26/5), har under inflytande från Hindemith, Bartök o. a. samtida tonsättare framträtt med bl. a. baletter (Teu-felslegende, Traum und Tanz der gläser-nen Pippa o. a.) och en pianosextett till minne av Bartok. G.M. Mässa 1. Sedan 500-t. bet. på den västerländska kyrkans huvudgudstjänst, motsvarande de orientaliska liturgiernas benämning liturgi. Ordet är härlett ur lat. dimi'ssio, bortsändande, näml, av katekumenerna (dopkandidaterna), som under fomkristen tid fingo lämna kyrkan, innan nattvardsfirandet började efter uttalande av formeln Ite, missa est (gån, gudstjänsten är slut). Jämte den rom. m. uppträdde vid början av medeltiden flera andra mässtyper i Västerlandet, vilka sammanfattas under bet. gallikanska liturgier. Viktigast bland dessa mässordningar äro den eg. gallikanska, den mozarabiska och den a m-b r o s i ans k a. Dessa undanträngdes dock överallt med undantag för Milanostiftet och s. Spanien av den rom. mässtypen. Under medeltiden uppvisade även denna lokala variationer men bragtes till enhetlig gestaltning genom det för hela kyrkan normerande Mis-sale Romanum 1570. Efter utförandet kan m. indelas i pontifikal-mässa, sorti celebreras av biskop, assisterad av diakon och subdiakon jämte två högre kyrk 1139 liga dignitärer, missa cantata (sjungen m.), den enklare församlingsmässan, vid vilken ce-lebranten och kören sjunga alla partier, missa solemnis (högtidlig m., högmässa), där jämte kör och celebrant även ministranter biträda, missa privata el. lecta, vid vilken celebranten med biträde av endast en ministrant tyst läser hela m., samt votivmässan (av lat. votum, önskan), som celebreras för ernående av hjälp i något spec. hänseende. Som den äldsta formen av votivmässa kan rekviem- el. döds-mässan betraktas (->Dödsmässa). Ur hist. synpunkt och efter sitt innehåll indelas m. i missa catechumeno'rum (katekume-nernas, dopkandidatemas, m.) och missa fide'-lium (de troendes m.). Ur formell synpunkt göres en uppdelning i ordinarium missae (den ständigt oförändrade delen) och proprium missae (efter kyrkoår och helgonfester växlande partier). Katekumenernas m. kan karakteriseras som ordets gudstjänst, medan de troendes mässa utgör själva nattvardsgudstjänsten. Medan introitus sj unges, går den prästerliga processionen fram till altaret, där celebranten på altartrappstegen, omväxlande med minist-ranterna, läser Ps. 43 (W Ps. 42), varefter celebrant och ministranter avlägga syndabekännelse och mottaga absolution (preparatio ad missam, trappstegsbönen). Härefter följer det niofaldiga Kyrie och Gloria in excelsis med Laudamus. Efter salutation reciteras dagens collecta, följd av episteln. Mellan episteln och det följ, evangeliet sj unges det responsoriala graduale med alleluia. I vissa fall sjunges efter graduale sekvens. Alleluia ersättes i m. med bot- och sorgekaraktär med tractus. Denna del av m. når sin höjdpunkt i recitationen av dagens evangelium. Om predikan hålles, får denna i regel sin plats efter evangeliet. Eljest sjunges omedelbart efter detta nicenska trosbekännelsen, Credo. Den eg. nattvardsmässan börjar med offer-torium, varunder nattvardselementen, bröd och vin, frambäras. Offertoriet, som sjunges av kören, utgöres numera endast av en antifon, medan det i äldre tid, då församlingen deltog i »offringen», utgjordes av en hel psalm med antifon. Mellan de följ, oblationsbönerna och secreta (tyst bön) företager prästen handtvag-ningen, lavabo, varefter han reciterar prefa-tionen, vilken utmynnar i Sanctus, sjunget av kören. Härefter kommer den rom. m:s höjdpunkt och centrum, Canon missae, den stora nattvardsbönen, inom ramen av vilken elementen konsekreras och transsubstantiationen anses äga rum. Instiftelseorden äro samordnade med canons 5. bön, Quam oblationem, och åtföljas av nattvardselementens elevation (upphöjande). Liksom vid Sanctus ringes vid kon-sekrationen i sanctusklockan. Hela canon läses tyst av celebranten, som först vid slutet av bönen Nobis quoque höjer rösten och övergår till Fader vår, vartill den s. k. embolismen är fogad (utvidgning av 7. bönen). Härunder sker 1140