MÄNNISKORÖSTEN och musik av D. Milhaud. Uppförd ffg. av Svenska baletten i Paris 1921; Sthlm 1922. K. R-n Människorösten är en ljudgivare av yttersta böjlighet; den kan alstra hastigt växlande klangföljder av olika tonhöjd och sammansättning, brusliknande ljud och snabba explosivljud med en varaktighet av endast några millisekunder. Fig. 1. Talorganen i tvärsnitt (t. v.); schematisk bild av röstspringan (t. h.). Fig. 2. Öppnings-förlopp för röstspringan (ovan) och svängnings-form hos stämbanden (nedan). Energikällan för talet är lungorna. Talljuden alstras genom en luftströms passage från lungorna genom luftstrupe, mun- och näshålor (fig. 1). Vid de tonande vokalerna pressas luften från lungorna mot de slutna stämbanden, vilka stå vinkelrätt mot luftströmmens riktning. Härvid tvingas dessa att öppna sig och sättas i svängning. Denna vibration är i sig själv sinusformad, men en del av svängningen försiggår inuti muskelvävnaden. Stämbanden äro därför öppna endast under en del av perioden, och luftströmmen kommer att taga formen av en serie periodiskt uppträdande luftstötar (fig. 2). Detta är särsk. utpräglat för det låga bröstregistret. Frekvensen för stämbandens svängning, och därmed även grundtonen hos talet, varierar för män mellan 85 och 200 perioder per sekund (p/s), för kvinnor och barn mellan 170 och 400 p/s. För sång- Fig. 3 a. Oscillogram av vokalen »e». stämmor är röstomfånget för bas 85—320, tenor 130—435, alt 170—640 och sopran 250—860 p/s. Den synnerligen övertonsrika svängning, som sålunda har uppstått, passerar genom hals, mun- och näshåla, vilka för varje talljud ha sin bestämda inställning och verka som ett komplicerat resonanssystem. Vissa frekvensområden förstärkas här och andra försvagas. De förstärkta, energirika frekvensområdena kallas formanter och bestämma talljudens karaktär (Helmholtz’ vokalresonansteori). Man särskiljer i allmänhet fyra formantområden. För sv. språkets vokaler ligga dessa inom frekvensen 250—700 p/s, 650—2 200 p/s, 2 200—3100 p/s resp. 3 200—3 600 p/s (fig. 3 a och b). Påpekas bör, ljudtryck 1 db över 1 dyn/cm2 Fig. 3 b. Frekvensfördelning för vokalen »e». att formanternas läge icke ändras vid variation av grundtonen. Frekvensomfånget för talet sträcker sig upp till 8 000 p/s, för uppfattbar-heten av talet ha frekvenser under 200 p/s och över 6 000 p/s ingen betydelse. Vid de tonande konsonanterna äro icke stämbanden enbart verksamma, utan man har samtidigt andra ljudkällor, anblåsning aV hålrummet, förträngning av luftpassagerna, och i vissa fall (r-ljudet) en rent mekanisk rörelse av tungan, som amplitudmodulera luftsvängningen. Dessa ljud äro därför icke rent periodiska med stämbandens grundton som period. Vid de tonlösa ljuden äro stämbanden icke alls verksamma utan förbli hela tiden öppna. En särsk. ställning intaga explosivljuden (b, g, d, p, k, t), vilka ej kunna bildas kontinuerligt utan äro utsvängningsförlopp, som bildas genom en plötslig öppning av den förut stängda luftpassagen. På grund av att talorganens resonatorer äro kraftigt dämpade, kan uppbyggnaden av ett talljud ske mycket snabbt. Fig. 4 visar ett oscillogram av ett framstött »a». Redan efter en period av stämbandssvängningen finnas alla 1138 1137