MÄSSINGSINSTRUMENT mässkompositionen att icke blott låna en melodi för c. f. utan även att övertaga en hel mus. sats i form av en redan förefintlig komp, av egen el. annans hand, en motett, madrigal, chanson, vars ord blott ersattes med nya (P a-rodimässa). Detta förfarande bet. ytterlighetsfall; vanl. inarbetades det lånade materialet på ett mera konstfullt sätt i den nya satsen (ex. på parodimässa se verk av H. L. Hassler i DDT 2 och 7). Icke mindre än hälften av Palestrinas och större delen av di Lassos m. ha tillkommit på detta vis. Jämförelsevis sällsynt är den typ av m., i vilken hela materialet (såvitt man vet) bygger på tonsättarens egen uppfinning. Sådana verk bära i regel en mera allm. titel ss. Missa sine nomine. Särsk. betr, mässor komp, efter konciliet i Trient, då användandet av världsliga melodier förbjöds, är det dock en osäker metod att draga slutsatser enbart ur titeln; så t. ex. bygger Palestrinas Missa quarta (1582) på L’homme armé. Under 1500-t. spelade i mässmusiken även orgeln en stor roll; den ersatte i vissa fall kören. Till grund för de olika satserna lågo greg. c. f. Att de nederländska mässkomp, i själva verket ofta utfördes instrumentalt är en teori, som framlades av A. Schering men som starkt betvivlats av andra forskare. Den nederländska mässtypen nådde sin högsta fulländning och värdighet i Palestrinas konst. Efter 1600 förlorade m. emellertid sin ställning som den kyrkliga tonkonstens centrum, särsk. i protestantiska länder. I Italien fortsattes på det hela taget efter traditionella linjer med m. i s. k. Palestrina-stil av A. Draghi, A. Lotti m. fl., el. »kolossalstil» av O. Bene-voli. De betydelsefullaste stilomvandlingarna skedde i stället på ty. område. J. H. Schmel-zer, H. F. Biber och J. K. Kerll skrevo m. med orkesterbeledsagning och under monodisk påverkan; en soloensemble kontrasterade på liknande sätt som i kantaten mot en kör. Den föga dramatiska mässtexten lämpade sig dock mindre väl för tonsättning i monodisk anda. — Krönet på denna utveckling var J. S. Bachs h-mollmässa, den både till yttre och inre dimensioner väldigaste mäss-kompositionen. Den konsertanta mässmusiken med symf. behandlad ork. och operamässiga drag företräddes av F. Durante, J. A. Hasse, bröderna J. och M. Haydn samt Mozart m. fl. Mässtexten utnyttjades allt oftare till psykologisk-drama-tisk tolkning, och hos Beethoven, vars Missa solemnis är den sekulariserade mässtypens ädlaste representant, har den tagits som utgångspunkt för en personlig, odogmatisk bekännelse; detta verk är rent symfoniskt till sin stil. I denna m. liksom i Bachs h-moll-m. ha flera satser, särsk. Gloria och Credo, uppdelats i en mängd satser el. tydligt markerade avsnitt. Omkr. 1800 odlades av G. J. Vogler o. a. den s. k. pastoralmässan med infogade idylliska drag. Under 1800-t. skrevos värdefulla m. av L. Cherubini (bl. a. för soloröster och ork.) och Schubert. Sin höjdpunkt nådde den romantiska mässan med verk av Liszt, Franck och Gounod samt framför allt Bruckner. Ett sv. verk från denna tid är A. Södermans Katolsk mässa. Av 1900-t:s tonsättare ha endast få av betydenhet intresserat sig för m. Stravinskij har skrivit en m. i starkt modernistisk stil, och bland sv. verk må nämnas D. Wikanders m. i a cap.-stil. Närmare om både den liturgiska och mus. utformningen av de olika mässdelarna återfinnes under resp, uppslagsord. Jfr även Döds-mässa, Rekviem, Motett. Litt.: F. Probst, Die abendländische Messe vom 5. bis zum 8. Jahrh. (1896); P. Drews, Zur Entwicklungsgeschichte des Kanons in der rö-mischen Messe (1902); A. Schnerich, Messe und Requiem seit Haydn und Mozart (1909); M. Bourreau, La messe (1912); P. Wagner, Geschichte der Messe (bd 1, 1913; till 1600); G. Eisenring, Zur Geschichte des mehrstimmigen Proprium missae bis um 1560 (s. å.); R. Ficker, Die frühen Messenkompositionen der Trienter Codices (i StM 1924); F. Ludwig, Die mehr-stimmige Messe des 14. Jahrh:s (i AMW 1925); K. G. Fellerer, Der Palestrinastil im 18. Jahrh. (1929); P. Bielmeyer, Die Chormesse (1930); O. Ursprung, Die katholische Kirchenmusik (1932); W. Schulze, Die mehrstimmige Messe im frühprotestantischen Gottesdienst (1940; m. bibliogr.); L. Schrade, The organ in the mass of the 15th century (i MQ 1942); J. A. Jung-mann, Missarum Sollemnia. Eine genetische Erklärung der römischen Messe (2 bd, 1948); J. Gassner, The canon of the mass... (1949); W. Lipphardt, Die Geschichte des mehrstimmigen Proprium missae (1950; m. verkfört.); R. B. Lenaerts, The 16th-century parody mass in the Netherlands (i MQ 1950); K. G. Fellerer, Die Messe ... (1951). I. S. Mässingsinstrument ->Blåsinstrument. Mässordina'riet (lat. ordina'rium mi's-sae, den regelbundna el. vanliga mässan), de till mässan regelbundet hörande partier, vilkas text är oförändrad under hela kyrkoåret. M. omfattar Kyrie, Gloria (med Laudamus), Credo, Sanctus och Agnus Dei. Gloria bortfaller i mässor av bot- och fastekaraktär (därför alltid under advent och fastan) och uteslutes dessutom jämte Credo i rekviemmässan. — Jfr Missale, Mässa 1. R. S. Mässpro'priet (lat. pro'prium mi'ssae, den särsk. mässan), mässans efter kyrkoåret växlande texter. De viktigaste av de till m. hörande sångerna äro introitus, graduale, alleluia, tractus, i vissa fall sekvens, offertorium, communio (inkl, postcommunio). — Jfr Missale, Mässa 1. 1143 1144