NEDERLÄNDSKA SKOLORNA dessa svårigheter komma rent musikaliska, i det att man tidvis, framför allt i senare forskning, velat se starka och avgörande skillnader mellan den första nederländska skolan och de två senare. Dessutom har den allt större kunskap om ars nova och trecentomusiken, som musikforskningen erövrat omkr. och efter sekelskiftet 1900, medfört revisioner av helhetsbilden. Vissa forskare ha därför ersatt bet. n. med andra uttryck. Under intrycket av diskantsatsens starka frekvens i källorna samt den instrumentalvokala biandklangen (arvet från ars nova och trecentokonsten) kallade sålunda H. Riemann (Geschichte der Musik, 1907) 1400-t:s första hälft »die Hochblüte des von Instrumenten begleiteten Liedes» och årh:s senare hälft för »der durchimitierende a cappella-Vokalstil»; årh. i dess helhet jämte en del av 1500-t. benämndes »renässans». A. Gastoué begagnade 1922 bet. »école franco-belge» för Josquin des Prez och gjorde därvid gällande, att denne nationellt och kulturellt vore att betrakta som fransman. J. Handschin vill i sin musikhistoria 1948 ersätta »nederländsk» med »fransk» el. »franko-flamländsk» och ansluter sig därmed till dem, vilka vilja ersätta »andra och tredje nederländska skolan» med »den flamländska skolan» i flera generationer, utgående från Okeghem. Deras motivering är, att praktiskt taget alla mästare inom de n. härstammat från Flandern. Många av den flamländska teorins målsmän inom nyare forskning ansluta sig samtidigt till den av Besseler 1928 lanserade termen »burgundiska skolan» för Dufay och hans närmaste samtida, varigenom »nederländska skolorna» helt kunde slopas och ersättas av »den burgundiska skolan» plus »den flamländska skolan». G. de Van slutl. tillspetsade 1948 bet. »franco-flamand» till »fran-co-italien», därmed spec. betonande sambandet med den it. trecentomusiken, vilket otvivelaktigt varit starkt, särsk. hos Dufay och hans föregångare. För att kunna bedöma värdet av Kiesewet-ters och andras tes om en enhetlig nederländsk stil, är det viktigt att undersöka i vilket förhållande Nederländerna under 1400-t. stått till Frankrike samt vilken roll Burgund och Flandern spelat. Medeltidens Nederländerna tillhörde före det burgundiska rikets uppkomst i stort sett det tyska riket. Redan på 800-t. tillföll Lothringen det ostfrankiska, senare tyska riket, varefter den tysk-franska gränsen i norr länge gick längs Schelde ut till Nordsjön. Söderut gick gränsen så, att den nu franska staden Cambrai i biskopsdömet med samma namn hörde till Nederländerna. Detta innebär, att nästan hela »Vallonien» (ung. det nuv. Belgiens romanska delar) under Dufays intensivaste skaparperiod på 1430-t. i över 500 år hade varit skilt från Frankrike. Invånarna i detta »Vallonien» kunde alltså inte 1169 betraktas som fransmän, och en historiker som Huizinga använder termen »néerlandais» för hela det gammalnederländska området. Befolkningen kring Namur och Liége talade den vallonska dialekten, medan man i de s. v. delarna av det gamla Nederländerna använde pikardiska. I dagligt tal och i t. ex. litteraturvetenskapen menas med »vallonsk» hela detta södra område. Till denna språkliga faktor böra läggas ekonomiska och sociala, i början av 1400-t. manifesterade i de för hansea-tisk handel betydelsefulla vallonska och flamländska städernas uppsving, vilket i sin tur — mot bakgrunden av oroligheter i det tyska kejsardömet (husitkriget) och i Frankrike-England (hundraårskriget) — befrämjade möjligheterna för det burgundiska hertigdömet att etablera sig som fristat. Moderna historiker ha slutl. visat, hur en nederl. nationalkänsla växt fram, särskilt i städerna med deras engelskt och antifranskt orienterade borgerskap. Just från dessa sydligare delar, biskopsdö-mena Cambrai i v. med städerna Cambrai och Mons som viktigaste centraler, och biskopsdömet Liége i ö. med städerna Liége och Namur som huvudorter, kommo en rad av de mästare, som kunna kallas för-nederländska, bl. a. Ciconia och Johannes Brassart från Liége, A. de Lantins och Johannes Franchois från trakten av Namur. De senare så viktiga flamländarna representerades vid denna tid mer sparsamt, även om den uppställbara verkfört. för t. ex. Johannes de Limburgia upptar ett icke föraktligt antal stycken. Dufays födelseort är obekant, men mycket tyder på att han var från Cambrai, dessutom är det viktigt att notera, att han som påvlig kapellist i Rom hade en rad kolleger från Cambrai el. hur han senare som kanonikus i Cambrai och Mons tills, m. den i Mons födde Binchois stod mycket nära ärkehertig Filip av Burgund. Från Mons stammade också den mycket yngre O. di Lasso, och Josquin des Prez bet. i en 1500-talskälla som bördig från Hennegau (delvis sammanfallande med biskopsdömet Cambrai), vars huvudstad var Mons. En rad andra berömda musikernamn från den nederl. epoken förstärka ytterligare intrycket av Cambrais och Hennegaus stora betydelse. Alla de anförda språkliga, politiska och kulturella faktorerna synas mer motivera synen på utvecklingen såsom en vallonsk- (burgundisk) -flamländsk syntes än en fransk-flamländsk. Dock kvarstår givetvis nödvändigheten att tillbörligt beakta ars novas och it. trecentos starka inflytande främst på för-nederländska mästare och den första nederländska skolan. Besseler, som tidigare ville ersätta »den första nederländska skolan» med »den burgundiska», har i senare forskningar kommit till ett delvis annat resultat, i insikt om att en klar avgränsning mellan en »burgundisk» 1170