NENIA senare gästspelat enskilt i USA, bl. a. i New York, där hon f. n. undervisar. K. R-n Ne'nia el. N a e n i a, lat., visa, sorgesång över en död, som under den rom. antiken föredrogs av begravningsföljet till ackomp. av flöjt. Som musikterm har n. använts för att bet. genrestycken av elegiskt innehåll (t. ex. av E. Sjögren, E. Westberg o. a.), men även i större sammanhang, ss. Brahms’ körverk Nänie op. 82 till Schillers text. G.P. Nenna, Pomponio, italiensk tonsättare (omkr. 1550—omkr. 1618), skrev 8 bd 5-st. och 1 bd 4-st. madrigaler, utg. 1582—1618, villaneller m. m., högt uppskattade av hans samtid. Nytr.: 1. och 2. bandet 5-st. madrigaler samt 4 villanelle alla napolitana utg. av E. Dag-nino resp. S. A. Luciani i Istituto italiano per la storia della musica. Monumenti 2:1 resp. Antologie e raccolte 1. L S. neo-Bechsteinflygeln ->Elektrofoner. Neoklassicism (Nyklassicis m), benämning på de olika arkaiserande strävanden som under 1800-t:s senare och 1900-t:s första decennier uppstodo som protest mot förmenta missförhållanden inom samtida tonkonst, t. ex. högromantikens yppighet, impressionismens konturlöshet eller Schönbergskolans dogmatiska konstruktivism. Neoklassikerna sökte sina förebilder i wienklassicismen och tidigare epoker; för att närmare klargöra fenomenet n. har man nyligen infört underbegreppen neoklassik, neobarock, neo romantik etc. N. eftersträvar en puristisk klarhet såväl tonalt som formellt och instrumentationsmässigt. Som ideal hyllas framför allt Mozart och Haydn (i Frankrike också Rameau); stor betydelse fick tidigt Bachs polyfona konst. Som en av de första neoklassikerna kan man räkna Busoni, vilken i en rad verk från 1910-t. utvecklade ett starkt anti-romantiskt tonspråk med Bach och Mozart till förebilder. I allmänhet mer beaktade blevo de tendenser, som gjorde sig gällande hos Stravinskij, Hin-demith, Honegger, Milhaud, Poulenc, Casella, Malipiero, Petrassi, Prokofjev, Sjostakovitj m. fl., vilka i mer el. mindre hög grad verkat skolbildande för yngre generationer. Till n. höra även de arkaiserande tendenserna inom germansk kyrkomusik under de sista decennierna, såväl i form av ->orgelrö-relsen som inom musikskapandet (bl. a. Dist-ler, Micheelsen, Pepping m. fl.). Impulserna 1179 komma här främst från kyrko- och hemmusicerande under 1500—1700-t.; stilriktningen har emellertid i många fall lett till historicerande och opersonliga pastischer. Den tonala balansen grundar sig ofta mindre på känslan för funktionsharmonik än på ett slags »statisk diatonik» (N. Slonimsky talar här om pandiatonicism); satsf akturen är vanl. utpräglat linjär och rytmiskt utciselerad. Litt.: A. Salazar, Music in our time ... (1946); S. Borris, Beiträge zu einer neuen Musik-kunde (2 bd, 1947—48); K. Wörner, Musik der Gegenwart (1949); N. Slonimsky, Music since 1900 (3s. å.). B. Hbs Nepomuce'no, A1 b e r t o, brasiliansk tonsättare (1864—1920), pionjär för nationalismen inom sitt lands musik. N., som utbildades i Europa, var 1902—16 dir. för Escola Nacional de Musica i Rio de Janeiro. Bland hans komp., ofta byggda på brasiliansk negermusik, märkas operan Abul (Buenos Aires 1913), Suite brasileira o. a. ork.-verk, pianostycken och sånger. G. M. Neri, F i 1 i p p o, italiensk jesuitisk motreformationsman (1515—95), prästvigd 1551, vars insats i det andliga livet också kom att bli av betydelse för orato-rieformens utveckling. Ur N:s bibelföredrag i S:t Girolamos bönsal (oratorium) framväxte en org. kongregation för utbildandet av världsliga präster, Congre-gazione delFOratorio, vars sammankomster mus. utsmyckades av s. k. laudasång, en viktig faktor i oratoriets utveckling, t. ex. de för denna sammanslutning komp. Laudi spirituale av G. Animuccia och Palestrina. Litt.: G. Pasquetti, L’oratorio musicale in Ita-lia (1906); A. Schering, Geschichte des Oratoriums (1911); L. Ponnelle & L. Bourdet, St. Ph. N. et la société romaine de son temps (1918; eng. uppl. 1932). B. B-g Neruda [ne'roda; sv. uttal: neru:'da], böhmisk musikersläkt, av vilken flera medl., barn till dom-kyrkoorg. i Brünn Josef Neruda (1807—75), spelat en framträdande roll i sv. och da. musikliv. Äldst bland dessa var violinisten Wilhelmina (Wilma) Maria Fran-zisca N. (1838—1911), som efter stud, för L. Jansa i Wien konserte- rade redan vid 6 års ålder. Efter turnéer i England, Tyskland o. Ryssland tills, m. sina syskon Franz och Maria kom N. 1861 ffg. till Sthlm, där hon några år var bosatt och bl. a. verkade 1180