NEUMER staka toner, tonfigurer el. musikaliskt föredrag, som efterhand uppstodo i anslutning härtill, äro förmodligen att betrakta som ett slags grafisk ->cheironomi. Inom neumskriften kunna 2 huvudgrenar urskiljas, vilka dock trol. ha samma rot: de västerländska el. latinska n., utbildade fr. o. m. 800-t. och i och med linjesystemets införande på 1000-t. omvandlade till olika former av -^koralnotskrift, samt de bysantinska, av vilka den tidiga neumskriften utbildades ung. samtidigt som de nyssnämnda skrifterna, den medelbysantiska, s. k. runda, däremot först på 1100—1400-t. Denna neum-skrift är den enda numera tolkbara och har med vissa modifikationer använts in på 1800-t. Det västerländska teckenmaterialet kan ur systematisk synpunkt indelas i 2 huvudgrupper, g r u n d-n., med underavd. enkla och sammansatta n., samt h a k- el. si r-n., omfattande apostrof-n. (»strophici») och likves-kens-n. Den senare huvudgruppen är emellertid snarast att betrakta som en serie fonetiska varianter av tecknen inom den förra; de från början existerande olikheterna i fråga om utförande undanröjdes samtidigt som tecknen fixerades på linjesystem, ehuru vissa figurer grafiskt kvarleva även i modern rom.-katolsk koralnotskrift. Grundelement inom n. äro de båda tecknen virga och punctum (se fig. 1). Genom kombination erhöllos smågrupper om 2 el. 3 toner ss. pes, clivis (flexa), torculus, porrectus, scandicus och climacus, vilka alla räknas till de enkla n. (fig. 1). De sammansatta n. bestå av en enkel neum, som utvidgats medelst nya virga-streck el. punkter (puncta); tillsatsbet. är i förra fallet »flexus» för nedåtgående teckengrupp, t. ex. scandicus flexus , porrectus flexus och resupinus för uppåtgående, t. ex. climacus resupinus m. fl. Utvidgningen medelst ett varierande antal punkter sker genom dessas placering före el. efter den enkla n., och terminologin utgår från antalet punkter (bipunctis, tripunctis, diatessaris etc.) och placeringen före (prae) el. efter (sub) huvudtecknet. På så sätt uppstodo figurer som virga. praebipunctis, virga subbipunctis m. fl., dvs. en virga föregången resp, efterföljd av 2 punkter. En genom dylika kombinationer utvidgad grupp tecknas vanl. som en enhet, ty en grundprincip inom neumskriften är, att blott sådana toner sammanfogas till en grupp, som höra till en och samma textstavelse; neumskriften är alltså en utpräglad sångnotering. Av hak-n. utfördes urspr. »strophici» (apo'~ stropha, bi'stropha, tri'stropha, oriscus, pressus etc.) som tonstötar el. fint nyanserade glidningar på samma ton. I än högre grad ha dylika språkliga naturalismer fixerats i likves-kens-n (cephalicus, quilisma, salicus m. fl., vilka bland grund-n. motsvaras av resp, clivis, pes och scandicus). Särsk. tydliga skriv-arter, som belysa skillnaden mellan ifrågavarande grupprepresentanter, återfinnas i de traditioner, som utbildades i Aquitanien, Chartres och Metz, medan däremot den sirliga S:t-Gallen-noteringen mer hade karaktär av en elegant flytande skrift (se fig. 1). Gemensamt för alla de olika västerländska traditionerna är, att de blott ungefärligt äro i stånd att ange melodilinjens gång, varvid ->diastematin endast tillfälligtvis är nöjaktigt tillgodosedd. I allmänhet utmärkas de fr. och it. skrivarterna (särsk den aquitanska punktnoteringen) av en påtagligare tendens till dia-stemati än de germanska. Huruvida de diastematiska n. äro yngre än de icke-diastema-tiska är ovisst; möjl. existerade de redan från början sida vid sida. Försök att uppnå större exakthet inom den otydliga S:t Gallen-tradi-tionen gjordes av bl. a. Hermannus Contractus. Betydligt mer precisa ur intervallsynpunkt äro de bysantinska n. Teoretikerna skilde tidigt mellan s. k. so'mata (»kroppar», angivande stegvis rörelse) och pneu'mata (»andar», som angåvo ters el. kvint). Genom kombination av olika sådana tecken blev det möjligt att entydigt angiva de olika intervallen inom en oktav. Intressant är, att ej mindre än 6 olika tecken finnas för stigande sekund, vilket tyder på ett rikt differentierat föredrag (se fig. 2). Då emellertid den allmänna kulturutvecklingen förlöpte snabbare i Västrom än i Bysans, kom aldrig denna avancerade stil att spela någon roll inom västerländsk konstmusik. Neumer. Fig. 1. 1185 38. Musik. III 1186