NIELSEN, C. 1914; 1931), Bli med til Kina (H. Skjönberg; 1932; omarb. med tit. Hallo Afrika, 1950), Kni-vane (S. Eldegard; 1934), Antigone (Sofokles; 1945), Blodbryllupet (G. Lorca; s. å.) och Mun-keklokken (A. Vaa; 1950; tills, m. A. Rakne-rud); filmmusik till Gjest Bårdsen (1939), God-vakker-Maren (1940) och Trysil-Knut (1942). Nielsen, August, ->Jörgensen, J. H. NIELSEN, CARL. Den danske tonsättaren Carl August Nielsen, f. 1865 ö/6 i Nörre Lyndelse på Fyn, d. 1931 3/i0 i Khmn, är centralgestalten i dansk musik efter romantiken. Han utövade med sitt livsverk ett avgörande inflytande på utvecklingen av 1900-t:s danska musik och blev dessutom en sporre för den nyare nord, tonkonsten, icke minst för yngre svenska tonsättare. Hans produktion omfattar verk på musikens flesta områden, från den folkliga sången över kammarmusik, konserter och symfonier till scenmusik, operor och kyrkomusik. Med sina första verk fortsatte Carl Nielsen traditionen inom dansk musik från Gade, Hartmann, Horneman och J. Svendsen, men redan i dessa arbeten framträdde klart de personliga särdrag, som skulle föra 1800-t:s nationellt präglade danska romantik fram till 1900-t:s tonalt, harmoniskt och rytmiskt frigjorda tonkonst. Även som författare kom han genom sina essäer, av vilka en del samlats i Levende Musik, att utöva ett betydande inflytande på 1900-t:s danska musikestetik, och hans bok Min fynske Barndom, betecknas som ett av de främsta memoarverken i dansk litteratur. Carl Nielsens liv. Om Carl Nielsens släkt finnas endast sparsamma upplysningar. Fadern, Niels Jörgensen, var född i Fangel s:n på Fyn och hade två farbröder, bägge begåvade musiker. Modern, Maren Kirstine, f. Johansen, härstammade från en skepnarsläkt i Seden vid Odensefjord. Carl Nielsens föräldrar förde en torftig tillvaro på Sortelung i Nörre Lyndelse s:n på Fyn. Fadern var målare men intresserade sig mest för musiken: han uppträdde alltmer som bymusikant vid fester och baler och som musik -och danslärare. Carl Nielsen var det sjunde barnet bland 12 syskon och erhöll efter tidens sed efternamnet efter faderns förnamn. Sina första mus. försök gjorde Carl Nielsen som 6-åring, då han till moderns sång lärde sig 1201 att på violin spela några enkla melodier. Under faderns ledning gjordes snabba framsteg, och senare fick han ofta spela tills, m. denne vid fester. Någon enstaka gång komp, han själv melodier, bl. a. en »polka», som, sannolikt på grund av sina många synkoper, blev hårt kritiserad av fadern. Carl Nielsens naturdyrkan väcktes tidigt, då han som herdegosse måste bidra till familjens uppehälle; detta i förening med upplevelsen av Haydns och Mozarts tonkonst i ortens musikfören. samt hans egen primitiva mus. verksamhet tillskrev tonsättaren själv en icke ringa betydelse för sin mus. utveckling. Som 14-åring sattes han för en kort tid i handelslära, men på faderns inrådan sökte han en ledig befattning som militärmusiker i Odense efter en månads arbete med det för honom nya instrumentet trumpeten. I Odense inhämtade han själv grunderna i pianospel och gjorde sina första allvarligare kompositionsförsök (en sonat för violin och piano, stråkkvartett d-moll och en trio G-dur, 1881—83, samt diverse kvartetter för mässingsinstr., alla otr.). Efter ett sammanträffande med tonsättaren Olfert Jesper sen vaknade lusten att fortsätta stud, i Khmn, och 1884 blev han elev vid dess MK, där han till lärare fick N. W. Gade (musikhistoria), V. Tofte (violin) och O. Rosenhoff (teori), av vilka i synnerhet Rosenhoff fick betydelse för hans utveckling. Efter konserva-torietiden togo hans kompositionsarbeten fart på allvar. En stråkkvartett i F-dur uppfördes i Privat Kammermusikforening 1888, och s. å. skrev han en stråkkvartett i g-moll, stråkkvintetten i G-dur och stråksviten op. 1, med vilken han ffg. offentligt framträdde som kompositör vid en konsert i Tivoli. Hösten 1889 blev Carl Nielsen violinist i Det kgl. kapel; året därpå erhöll han det Anckerske legat och reste till Tyskland, Frankrike och Italien. I Paris träffade han skulptrisen Anne Marie Brodersen, med vilken han kort därefter gifte sig i Florens. Under åren fram till sekelskiftet tillkommo hans första större verk: 1. symfonin (1892), de 3 första stråkkvartetterna, körverket Hymnus amoris (1896), violinsonaten i A-dur (1895) och de första sångerna till dikter av J. P. Jacobsen och L. Holstein. Symfonin fick ett översvallande mottagande, men flera av de övriga verken fann man »spekulativa» och »matematiskt uträknade». En ny resa förde honom 1895 till Tyskland och Österrike, där han sammanträffade med Brahms och R. Strauss. Det första årtiondet av det nya seklet var särskilt produktivt; operan Saul och David (1901) hade premiär 1902 under tonsättarens ledning, och s. å. fullbordades 2. symfonin, De fire temperamenter. Under en resa tills, m. hustrun till Grekland (1903) skrev han uvertyren Helios och efter hemkomsten körverket Sövnen, som 1905 följdes av operan Maskarade. Även detta verk dirigerade tonsättaren själv, men motta- 1202