NIELSEN, C. gandet var blandat. Utom den 4. och sista stråkkvartetten (1906) skrev han under denna period orkesterverket Saga-Dröm (1908), Stro-fiske Sange och en rad kantater. År 1905 tog Carl Nielsen avsked som violinist i Det kgl. kapel för att helt kunna ägna sig åt sin tonsättargärning. Men redan 1908 övertog han kapellm.-posten där efter J. Svendsen och på dennes rekommendation, en befattning, som han lämnade 1914. Från 1915, s. å. han blev lärare vid Khmns MK, till 1927 ledde han dessutom Musikföreningen. I kompositionshänse-ende medförde åren efter 1910 med Sinfonia espansiva (1911) och 4. symf., Det uudslukke-lige (1916), som orkestrala huvudverk en intensifiering av hans tonspråk. Båda dessa verk betydde en seger för Carl Nielsen, som tidigare visserligen haft en liten skara av varma anhängare men också mött starkt motstånd. Omedelbart efter Espansiva följde violinkons, samt de stora pianoverken (Chaconne och Thema med Variationer, 1916, sviten op. 45, 1919) och Aladdin-musiken, och som en frukt av samarbetet med T. Laub utkommo 1915 och 1917 de två saml. En snes danske viser. 5. symf. komp, delvis i Gbg (1922), där Carl Nielsen ofta uppehöll sig, bl. a. som vik. dirigent för W. Stenhammar i ork.-fören. 1918— 22. Sin sv. premiär fick verket i Sthlm 20 jan. 1924 och väckte fullständig skandal. Tonsättaren stod oförstående inför denna reaktion, inte minst i betraktande av den sympati, med vilken hans musik i övrigt hade mötts i Sverige — redan 1906 hade han sålunda blivit LMA. S. å. påbörjades 6. symf., Sinfonia sem-plice, och under en it. resa 1926 skrev han större delen av flöjtkonserten. Följ, år påbörjade tonsättaren sina barndomsminnen, Min fynske barndom, som i hög grad bidragit till förståelsen av hans förnämliga personlighet. Efter komp. 1928 — klarinettkons., 3 pianostycken och ett arbete för soloviolin — vilka stilistiskt intaga en särställning i hans produktion, sysselsatte sig hans fantasi med en ny opera, The silent woman efter ett skådespel av Ben Jonson, men detta resulterade endast i några skisser. Av viktigare verk efter 1928 må nämnas en del kyrkomusik, ett område han endast sporadiskt tangerat med sina Salmer og ande-lige Sange (1912—16). Främst bland dessa komp, stå de 3 motetterna (1929) och Com-motio för orgel (1931). Kort före sin död utnämndes han, vid början av år 1931, till dir. för MK i Khmn. Redan 1927 fick Carl Nielsen en allvarlig hjärtattack, som flera gånger återkom. Under ett uppförande av Maskarade (26/9 1931) måste han lämna teatern, hans tillstånd förvärrades snabbt, och kort därefter avled han och begravdes på Vestre kirkegård i Khmn. Carl Nielsens stil. Det var studieåren i Khmn och därmed dåtidens dansk-romantiska strömningar, som ut- gingo från Gade, Hartmann och Horneman med inslag av tysk romantik, i synnerhet Brahms, som präglade Carl Nielsens tidigare utveckling som kompositör. Även om alltså utgångspunkten för hans skapande helt låg inom ramen för 1800-t:s dur/moll-tonala stil, så göra sig dock redan i de första verken hans egna individuella särdrag så starkt gällande, att de dominera på bekostnad av de nationalroman-tiska tendenserna. Parallellt med frigörandet av hans konstnärliga personlighet försiggår en gradvis omvärdering av själva det musikaliska stoffet. Den rent dur/moll-tonala grundvalen gör sig således i allt mindre grad gällande, även om man i hela hans produktion kan finna äldre och nyare system vid sidan av varandra. Det är först och främst genom hans melodik som man kommer tonsättarens egenart in på livet, och det är i första hand den, som senare i hans produktion leder honom fram till en omvärdering av det harmoniska elementet. Inom ett område, som sträcker sig från strofiskt enkel folkvisa till symf. spända melodikurvor av förunderligt avbalanserad skönhet, finner man en rikedom på variationer, som äro karakteristiska element i hans melodik. Hans respekt för melodins elementära beståndsdelar (intervallen) och dess makt är drivkraften i hans melodik. Därför bli skenbara kromatiska element i hans melodik icke till en melodisk färgläggning el. upplösning av det diatoniska utan få tvärtom karaktären av en tematisk intensifiering och förtätning. Även kyrkotonala vändningar förekomma ofta, i synnerhet den mixolydiska sänkningen av ledtonen, men också en rent dorisk melodik, som t. ex. i chaconnen för piano. Typiska melodikännetecken äro den ständiga upprepningen av ett bestämt intervall eller kretsandet kring en enda ton. Det harmoniska elementet vinner i frihet och kraft, i samma grad som Carl Nielsens utveckling avlägsnar sig från det tonalt avgränsade området; förutom inslag av polytonalitet, särsk. i verken från 1920-t., vinner också det rytmiska i frihet och blir i t. ex. de tre sista symf. och klarinettkons, till en självständigt verkande faktor. Alla dessa faktorer tjäna främst den mus. karakteriseringen, och även om den melodiska och formella skönheten är ett framträdande drag i tonsättarens produktion, sätter han dock i de senare verken det karakteristiska framför den rena skönhets-dyrkan. Mest traditionsbunden är Carl Nielsen i sin formgivning, men här söker han sig ofta tillbaka till klassicismens normer och hämtar även inspiration till delar av sin vokalmusik (Hym-nus amoris, Saul och David och de 3 motetterna) från renässansens och barocktidens stora mästare. Men även formgivningen påverkas av det mus. stoffets frigörelse från dit-tillsvarande konventioner, och som resultat av hans behov och vilja till ständig nyskapelse 1203 1204