NIELSEN, C. når han fram till en förnyelse även av formen, såsom t. ex. i 5. symfonins fritt fabulerande första sats och i rent experimentella försök i 6. symfonins humoresk. Carl Nielsen blev icke blott en förmedlare i den danska musikens utveckling från 1800- till 1900-t. utan därjämte genom sin personlighets styrka en förnyare, som väl dominerade sin egen och följ, generation men för ett senare släktled (J. Bentzon, F. Höffding, V. Holmboe och H. D. Koppel) därtill blev ett incitament och en förebild, på vilken man kunde bygga vidare. Carl Nielsens kompositioner. Scenisk musik. Under åren närmast sekelskiftet mognade hos Carl Nielsen tanken på att skriva en opera. Urspr. övervägde han att tonsätta J. P. Jacobsens roman Marie Grubbe men bestämde sig omsider för den dramatiskt laddade handlingen i GT:s berättelse om Saul och David och skisserade själv libretton, som skrevs av E. Chri-stiansen. Dessförinnan hade han på nytt grundligt stud, klassisk polyfoni. Därigenom ha särsk. operans körpartier erhållit en oratorie-liknande karaktär, som understryker allvars-tyngden i det bibliska ämnet. Han undviker så mycket som möjligt den slutna bel canto-arian och lägger i de dramatiska el. lyriskt betonade partiernas recitativer el. ariosi tonvikten på karaktärsteckningen, ofta verkningsfullt accentuerad av orkestern. Innan Saul och David färdigkomponerats umgicks tonsättaren med planer på att tonsätta ett Holberg-stoff. Möjligheten att utnyttja komedin Kilderejsen skrinläde han till förmån för Maskarade, till vilken V. Andersen skrev libretton. Julen 1904 påbörjades arbetet, och, skriver han, »det var mig i 1905—6 en sand Fest at boltre mig i disse Toner». Maskarade är Saul och Davids motpol, sprudlande av en humor och en espri, som gjort verket och inte minst de instrumentala episoderna — uvertyren, tuppdansen och Magdelones dansscen — till Carl Nielsens mest avhållna skapelse. Karaktärsteckningen av Holbergs persongalleri framstår för Carl Nielsen som det centrala, och miljöskildringen, som träffsäkert frammanat grundtonen i Holbergs dramatik, har till viss grad blivit stilbestämmande för operan. Vid urpremiären 1906 kritiserades ämnesbehand-lingen, en kritik, som dock förstummats, sedan verket gjort sitt segertåg på den danska operascenen. Av de övriga sceniska verken ha Aladdin-musikens (1919) eggande karaktär sdanser och orkesterstyckena Orientalsk Festmarsch och Torvet i Ispahan (saml. i en ork.-svit), förutom musiken till Moderen (1920) och där i synnerhet sångerna, vunnit allmän spridning, medan endast enstaka sånger bland hans skådespels-musik i övrigt kunnat fortleva utanför scenen. Efter kompositörens död uppfördes en panto mim-balett, Asra, i Khmn 1932, byggd på Alad-din-musiken och lätt bearb. av E. Telmånyi. Orkesterverk. De 6 symf. framstå som en kungsådra genom Carl Nielsens produktion och registrera känsligt hans konstnärliga utveckling. Hans första symf. verk var tänkt som inledningssats till en symf., men på grund av likheter med J. Svend-sens musik kasserades den som symf.-sats och betitlades i stället Symfonisk rapsodi (1889). Ett par år senare påbörjade han på Svendsens inrådan g-mollsymf. (1891—92), som till en viss grad är präglad av tidens nord, tonkonst, men med starka personliga särdrag: typiska melodivändningar, en harmonisk och tonal friskhet, som t. ex. i det inledande C-durackordet (i en g-mollsats!) och final-kodans tonalt svävande karaktär. Idén till 2. symf. (1901—02) fick tonsättaren från en naiv målning med figurer som symboliserade De fire temperamenter. Symfoniskt förverkligades tanken i fyra satser, som icke programmatiskt uttrycka något händelseförlopp men som var och en har en mus. karaktär, som psykologiskt svarar mot ett av temperamenten, mästerligt utformat i det virila allegro colle-rico och det indolenta allegro comodo é flem-matico. Med Sinfonia espansiva (1910—11) når Carl Nielsen en höjdpunkt; verket kröner hans första skaparperiod och pekar med sin expressiva första sats och den meditativa andra satsen, där två sångstämmor användas instrumentalt, hän mot en skärpning av stilen, som få år senare får en ny utlösning i 4. symf., Det uud-slukkelige (1914—16). Trots att detta verk skall spelas utan avbrott, är satsindelningen klar och strukturen till en viss grad traditionsbunden, men kompositören frigör här märkbart sitt mus. material från tidigare normer, och finalens hämningslösa pukduell pekar framåt mot den rytmiska frigjordheten i 5. symf. (1921— 22). Med första satsen av detta verk avbrytes radikalt även formens anknytning till det förflutna; satsens två huvuddelar stå mot varandra som frodig, vilt växande natur gentemot kulturens ordnande makt, sammanförda i en väldig kadens, där Carl Nielsen t. o. m. föreskrivit en fri improvisation för lilla trumman. I Sinfonia semplice (1924—25) avbrytes den stora symf. linjen till förmån för ett mera kammarmus. skrivsätt, dikterat av ett behov av att framhäva de olika instrumentens individuella karaktärer, vilket bl. a. leder till experiment av humoristisk art i den för 6 blås- och 3 slag-instr. skrivna 2. satsen, Humoreske. Omedelbart efter Espansiva följde violinkons. (1911), det första arbetet av detta slag och ett verk, där kompositören skapat en fin balans mellan virtuos yppighet och mus. fördjupning. Flöjtkons, från 1926 är av lättare, charmfullt fabulerande, kammarmus. karaktär, medan klarinettkons. (1928) visar hans konst i dess mest avancerade form, överlägset har han här ut 1205 1206