NIELSEN, C. tonen, de muntra Humoreske-Bagateller op. 11 (1894—97) och den något större upplagda Symfonisk Suite op. 8 (1894), skapade han 1916—28 i en rad komp, sin egen särpräglade pianostil. De två första arbetena från denna period äro bägge variationsverk. I Chaconne op. 32 (1916) byggas var. upp över en fint avvägd dorisk melodi och dess första kontrapunktiska mot-melodi, som organiskt utvecklar sig till allt större frodighet, medan T hema med Variationer op. 40 från s. å. är utformad över ett enkelt, övervägande homofont motiv såsom en rad karaktärsvar., vilka synas ha Brahms’ pianovar. som förebild. I båda verken skärper tonsättaren sin stil icke minst i klangligt hänseende, och i sviten op. 45 (1919) ställer han de 6 satserna mot varandra i skarpa kontraster mellan polyfont genomarbetade, rytmiskt differentierade klangliga episoder och avsnitt av nästan impressionistisk och mera pastoral el. humoreskartad karaktär. Från detta verk leda direkta trådar till de tre pianostyckena op. 59 från 1928, i vilka stilen når ett ytterlighetssta-dium, där personliga särdrag inordnas i stilelement, så nära anknutna till 1900-t:s impressionism (nr 1) och atonalism (nr 3) som någonsin i hans konst. Karakteristiskt är härvid hans bruk av modererad tolvtonsmelodik och det harmoniska elementets uppdelning i heltons-klangytor. De få komp., som följde härefter, ge icke klart vid handen, huruvida denna »nya» stil bet. något definitivt el. blott var en övergående fas i hans oavbrutna utveckling. Sångerna. Carl Nielsen skrev inemot 250 sånger, varav de folkliga sångerna sedan länge räknas som dansk folkegendom. Redan med Drachmanns fosterlandssång Du danske Mand (1906) och J. Aakjaers Jens Vejmand m. fl. från samma period anslår han en folklig ton, som han senare i samarbete med T. Laub utvecklat i de två ser. En Snes danske Viser (utg. 1915 och 1917). Utgångspunkten för denna varmt efterlängtade förnyelse av den folkliga danska sången valdes i J. A. P. Schulz’ företal till Lieder im Volks-ton, vars »prägel av det uppenbart välkända» överförts till dessa nya sånger, vilka till huvudsyfte ha »att göra god poesi allmänt känd». Dessa strävanden lyckades över all förväntan och fortsattes av Carl Nielsen i nya sångsaml. som Tyve folkelige Melodier (1920), Fire folke-lige Melodier (1923) och Ti danske Smaasange (1926). Men också i kantaterna vinna de insteg, och många av hans sånger till skådespel, t. ex. de populära melodierna till Min Pige er saa lys som Rav eller Som en rejselysten Flaa-de från H. Rodes Moderen (1920), ha den folkliga sångens enkla och rena karaktär och ha upptagits som sådana i de stora utgåvor av Sangbogen »Danmark» (1927; tills, m. H. An-dersen) och FolkehÖjskolens Melodibog, som Carl Nielsen och Laub 1922 red. tills, med O. Ring och T. Aagaard. 1209 Före arbetet med de folkliga sångerna skrev Carl Nielsen en rad romanser och sånger, särsk. till texter av J. P. Jacobsen (Viser og Vers op. 6, 1891, och Fem Digte op. 4, 1892) och L. Hol-stein (Seks Sange op. 10, 1894), präglade av hans lyhördhet för dikternas innehåll. Stro-fiske Sange (2 h., 1905—07) bilda en övergång till de folkliga sångerna och äro samtidigt hans sista eg. romanser. Scenisk musik: Operorna Saul og David (E. Christiansen; 1898—1901; Khmn 1902; Saul och David, Gbg 1928, Sthlm 1931) och Maskarade (V. Andersen; 1904—06; Khmn 1906; Gbg 1930); musik till H. Drachmanns Snefrid (1893; omarb. 1899; Khmn s. å.) och Hr. Oluf, han rider — 1906; Khmn s. å.), L. Holsteins Tove (1906—08; Khmn 1908), L. C. Nielsens Willemoes (1908: tills, m. E. Bangert), J. Aakjaers Ulvens Sön (1909), A. Oehlenschlaegers Hagbarth og Signe (1910), Sct. Hansaftensspil (1913) och Aladdin (1919; Khmn s. å.), H. Rodes Moderen (1920; Khmn 1921), E. Christiansens Cosmus (1922), H. Berg-stedts Ebbe Skammelsen (1925) och N. F. S. Grundtvigs Paaskeaftensspil (1931). Verk för ork.: 6 symf.: nr 1 g-moll op. 7 (1891—92), nr 2 (De fire temperamenter) op. 16 (1901—02), nr 3 (Sinfonia espansiva) op. 27 (1910 —11), nr 4 (Det uudslukkelige) op. 29 (1914— 16), nr 5 op. 50 (1921—22) och nr 6 (Sinfonia semplice; 1924—25); Symfonisk rapsodi (1889), Helios-uvertyr op. 17 (1903), Saga-Dröm op. 39 (1907—08), Pan og Syrinx op. 49 (1918), uvertyren En Fantasirejse til Faeröerne (1927); en violinkons. op. 33 (1911), en flöjtkons. (1926) och en klarinettkons. op. 57 (1928). — För stråkork.: Lille suite a-moll op. 1 (1888), Andante lamen-toso (Ved en ung kunstners baare; 1910) och Böhmisk-dansk folketone (1928). Verk för kör: Hymnus amoris (A. Olrik, övers, till lat. av J. L. Heiberg) op. 12 (1895— 96), Sövnen (J. Jörgensen) op. 18 (1904), Fynsk Foraar (A. Berntsen), »lyrisk humoresk» op. 42 (1921), Kantate til Lorens Frölich-festen (A. Olrik; 1900), den som förlorad ansedda inledningen härtill begagnad i Kantate til Studen-tersamfundet (H. Drachmann; 1902), Kantate til Universitetets Aarsfest (N. Möller) op. 24 (1908), Kantate i Anledning af Aaret 1659 (L. C. Nielsen; 1909), Kantate til Landsudstillingen i Aarhus (L. C. Nielsen; 1909; tills, m. E. Bangert), Kantate til Sörgefesten for P. S. Kröyer (L C. Nielsen; 1909); Kantate til Grossererso-cietetets Komités 100 Aars Fest (»Börskantaten»', V. Rördam; 1917); Hyldest til Holberg (H. H. Seedorff Pedersen; 1922), Kantate til Foly teknisk Laereanstalts 100 Aars Jubilaeum (H. H. Seedorff Pedersen; 1929), Hymne til Kunsten (S. Michaelis; 1929), till H. C. An-dersen-festspelet i Odense Amor og Digteren (S. Michaelis), härur den it. herdearian In un boschetto op. 54 (1930), Kantate til Föreningen for unge Handelsmaends Uddannelse’s 50 Aars Jubilaeum (H. H. Seedorff Pedersen; 1930) samt Kantate til Dansk Ligbraendingsforenings 1210