NORGE medutg. av tidskr. Kult och konst och förf, i denna ett flertal uppsatser. — N. framträdde även som tonsättare med religiösa sånger m. m. — Biogr. i Ur nutidens musikliv 1922. I. S. Norc'na, Kaja Andrea Karoline Eide, f. Hansen, norsk operasångerska, sopran (f. 1884 26/4), har med sin utomordentliga koloraturteknik, sin silverklara stämma och sin vackra scenapparition haft talrika succéer på gamla och nya världens operascener; även bemärkt oratorie-och konsertsångerska. — Litt. et art. 1939. N., som stud, för bl. a. Ellen Gulbranson i Oslo och von Zur Mühlen i London, deb. 1907 på Nationaltheatret i Oslo som Eros i Orfeus och Eurydike. Framträdde därefter dels i Oslo, dels i Bergen och Trondheim och på turnéer inom landet samt gästspelade bl. a. på K. teatern i Sthlm (1909 som Madame Butterfly, 1938 som Mimi i Bohème, Violetta i La tra-viata och Margareta i Faust), i Gbg och Khmn. N:s internat. genombrott blev hennes gästspel som Gilda i Rigoletto på La Scala 1924. Därefter var hon bl. a. engagerad vid Paris- och Chi-cagooperorna samt vid Metropolitan (1932—38); under senare år bosatt i Genève. Bild sp. 1243. Roller (u. n.): Constance i Enleveringen ur Seraljen, Rosina i Barberaren i Sevilla, titelr. i Mignon, Ofelia i Hamlet, titelr. i Carmen och Lakmé, Tatjana i Eugen Onegin, titelr. i Lajla, Kristusbarnet i En hellig aften, Linda i Vaar-nat o. a. H. K. NORGE. Det västligaste av de skandinaviska länderna, konungariket Norge (3 198 000 inv. 1948), stod under vikingatiden i nära kontakt med England och Frankrike och mottog därifrån även många musikaliska impulser. Under unionstiden med Danmark (1380—1814) växte inflytelserna från Tyskland, och på 1800-t. blev den ty. musiken bestämmande för musikutvecklingen i Norge. Den no. folkmusiken utvecklade sig i de avskilda bygderna delvis efter egna lagar och frambragte bl. a. den egenartade hardingfelemusiken. Under inflytelser av nationalromantiska strömningar i andra länder fick folkmusiken en avgörande betydelse för konstmusiken i Norge under 1800-t:s senare hälft. Med L. M. Lindeman, H. Kjerulf, R. Nordraak, E. Grieg, J. Svendsen och C. Sinding utvecklades en särpräglad no. tonkonst, som under 1900-t. förts vidare 1245 och antagit nya uttrycksformer genom tonsättare som L. Irgens Jensen, H. Sae-verud, D. Monrad Johansen, Sparre 01-sen och K. Egge. För de yngsta norska kompositörerna har fr., eng. och ry. musik varit stilavgörande. Som en isolerad företeelse står F. Valen med sin egenartade, starkt personliga atonala stil. Folkmusik. Den no. folkmusiken har säkert i sig upptagit rester av den gamla hedniska musiken, som trängdes tillbaka allteftersom kyrkan fick makt över det no. bondesamfundet. I den legendariska Bose-sagan (1300-t.) nämnas namn på slåtter, som återfinnas på 1800-t., knutna till liknande berättelser som i sagan. Den starka position, som kyrkan så småningom erhöll, ledde till att kyrkosången påverkade folkmusiken. Norsk folkton präglas av kyrkotonala vändningar, och påfallande är det ymniga bruket av lydisk kyrkoton. Karakteristiska äro enstaka »svävande» toner, som ligga vid sidan av den vanliga tempererade skalan. I vissa melodigrupper finnas påtagliga spår av ett urspr. pentatoniskt element. Den no. folkmusiken har en djärv rytmik och ofta överraskande rytmiska accenter, som hänga samman med dansen. Folkmusikens ålder är svår att bestämma. Riddarvisan kan föras tillbaka till 1200-t., och formen härrör från Västeuropa. Den var knuten till dans och fick därigenom sin melodi. Kämpavisan daterar sig från sen medeltid. Vaggvisorna och lockropen äro både av äldre och yngre datum. Från nyare tid äro de många kärleks-, djur- och skämtvisorna. Mel. är dock i enstaka fall äldre än texterna. En av de storslagnaste no. folkvisorna, ->Draumkvedet, tillhörande den medeltida visionsdiktningen, kan antagligen dateras till 1300 el. tidigare; mel. äro trol. från samma tid. Melodin till dess första avsnitt, kallad »den gamla stevtonen», finnes i många varianter. På 1500-t. avlöstes »gamle-stevet» av »nystevet» med starkare betoning av livsglädjen och den personliga frigörelsen. I Norge ha upptecknats omkr. 100 stevmel., de flesta från Setesdal. Den religiösa folkmusiken, som bildar huvudparten av det insamlade materialet, är hu-vudsakl. knuten till psalmtexter av T. Kingo, Dorothea Engelbretsdatter, P. Dass, spec. hans Bibelsk Visebog, Evangeliesange, Katekismus-sange och Nordlands Trompet, H. Brorson, särsk. Troens rare Klenodie, Svanesången, N. O. Svee o. a. Många av de religiösa folkvisorna äro omformningar av greg. melodier el. av mel. från Jesperssöns, Thomissöns och Kingos saml. Instrumentalmusiken är huvudsaki. knuten till violinen, såväl den vanliga eur. violinen (f 1 a t f e 1 e) som ->hardingfelen. Tidigare var ->langleiken utbredd över stora delar av lan- 1246