NORGE det men är numera i bruk endast i Valdres. Andra instr. äro lur, bockhorn, prillarflöjt, sälgflöjt och mungiga. Omkr. år 1800 blev klarinetten populär. Instrumentalmusiken har genomgått en rik utveckling sedan 1500-t., då nya instr. som hardingfele utformades. Bland danserna (i Norge vanl. kallade slåtter) kunna särskiljas två huvudtyper: hardingfele-slåtter och flatfeleslåtter. De förra äro oftast flerstämmiga, med skarpa dissonanser och med tvåtaktiga motiv, som repeteras och varieras. De vanligaste tonarterna äro ly-disk D- och A-dur. Flatfeleslåtterna äro genomgående enstämmiga samt i vanlig liedform. Oftast brukade slåtterformer äro bruremarsj, springdans, halling, gangar, vosserull och pols. Nämnas må även de s. k. 1 y d a r s 1 å 11 e r n a, som ej begagnades för dans; de ha ofta programmatiskt innehåll. Slåtterspelet hade en rik utbredning från mitten av 1700-t. till mediet av 1800-t. Mot slutet av 1700-t. inkommo nya former ss. engelsk dans, vals, rheinländer, reel m. fl., vilka delvis avlöste de äldre danserna. Uppteckningen av norsk folkmusik började på allvar först omkr. 1850, då L. M. Lindeman gjorde sina grundläggande insatser, bl. a. med Aeldre og nyere norske Fjeldmelodier. En enstaka mel., Underjordisk musikk, trycktes 1740. Fransmannen La Borde utgav i Essai sur la musique 2 (1780) 22 norska melodier. H. W. F. Abrahamsons, R. Nyerups och K. L. Rahbeks Udvalgte danske Viser fra Middelalderen 5 (1814) har likaledes några no. folkmelodier. Lindemans arbete fortsattes under 1800—1900-t. av en rad forskare, som framlagt det insamlade materialet i vetensk. utgåvor och i saml. be-arb. för praktiskt bruk. En stor del föreligger dock alltjämt i ms. i univ.-bibl. i Oslo. Norges musik fram till unionen med Danmark. De första ex. på musikutövning i Norge lämna 2 bronsålderslurar (~>Lur). Sagorna och Ed-dakvädena giva enstaka upplysningar om musikodlingen: vi höra talas om spelmän, vilka begagnade stränginstr. — harpa, ->gigja och fidla (->Fidel) — samt blåsinstr. ss. lur och horn. Av bevarade träsniderier från 1100-t. känna vi även avbildningar av musikinstr. från denna epok. I Numedal har man funnit en harpa, som daterats till 1300-t. Den isl. sagan talar om tvisöngur, en slags parallellsång, som ett välkänt fenomen, och islänningarna hade trol. fått denna från Norge. Kyrkan var motståndare till tvisöngur, vilket tyder på att denna hade gamla hedniska traditioner bland folket. Giraldus Cambrensis (Wales, 1100-t.) omnämner en parallellsång, som stammade från da. och no. vikingar. En hymn till Magnus Orknöyjarl från 1280 är noterad i parallella terser. Vi våga därför utgå från att nordmännen redan under vikingatiden kände till mixturartat »flerstämmig» sång. Med kristendomens införande vann den greg. sången insteg i Norge. Den färgades delvis av 1247 landets egen musikkultur, och i sekvensen Lux illuxit tycka sig somliga finna spår av en egenartad no. tonkänsla. Notböckerna med uppteckningar av den musik, som begagnades i Norge under denna tid, förstördes under reformationen, men G. Reiss o. a. ha rekonstruerat en del av den s. k. ->01avsmusikken. Kristendomen kom till Norge från England, och senare studerade många no. andliga även i Frankrike, varför no. medeltida kyrkomusik fått många impulser från fr. musik. Musiklivet under unionen med Danmark. Unionen med Danmark (1380—1814) blev ödesdiger för no. musikliv därigenom, att Norge under 400 år icke hade eget kungahus inom landets gränser. I andra eur. länder utgjorde de kungl. och furstliga kapellen och senare operaföretagen de eg. sociala betingelserna för musiklivets framväxt. Därför kom Norge att stå utanför de strömningar i den eur. musikodlingen, som skapade operan, och landet saknar alltjämt en fast operascen. Ämbetsmännen voro som regel danskar och tyskar, och även om flera av dem voro ivriga musikälskare, förmådde de icke skapa en social och konstnärlig miljö, som kunde befordra en nationell musikutveckling. En av dessa, G. von Bertouch, kommendant på Akershus 1719—40, brevväxlade med tidens främsta musiker och skickade bl. a. Mattheson den första tr. no. folkmelodin (->-Under jordisk musikk). Han komp. bl. a. 1738 24 sonater i alla tonarter. Vi veta namnet på några tonsättare från reformationstiden och fram till 1700-t:s slut som t. ex. J. F. Clasen, J. Stensen, S. Lind och J. Bo-alth, men på ett undantag när (en motett av Ecchienus från 1600-t.) är ingen komposition känd från denna tid. Stadsmusikantinstitutionen existerade från 1600-t., och stadsmusikanterna, som ofta voro utlänningar, råkade gärna i fejd med de fasta utövande musikerna. Även kantors- och organistämbetena förskriva sig från 1600-t. Kantorerna ledde också musiken vid latinskolorna, där eleverna fingo en förhållandevis grundlig teoretisk och praktisk musikutbildning och vid sidan av vanliga sånguppvaktningar medv. vid uppföranden av kantater, passioner o. a. större körverk. I Bergen framfördes under rektor Lintrups ledning mot slutet av 1600-t. vokal-och instrumentalkonserter. De flesta skol- och kyrkobibl. ha förstörts genom brand el. på annat sätt, varför endast föga av den musik, som begagnades, är känd. Under 1700-t. hade de större städerna privata el. halvoffentliga musiksällskap, vilka understöddes av ämbetsmännen och de rika handelshusen. År 1765 stiftades i Bergen ett sällskap, som senare under namn av Harmonien varit grundstommen i stadens musikliv. I Trondheim fanns en liknande inst. 1769, och i Oslo började 1785 en tidigare privat musikfören. att giva offentliga konserter. En del utövande 1248 Tryckt 10/n 51