NORRBY, G. de mest prominenta sv. musikergestalterna under 1800-t:s senare hälft. — LMA 1857, dess preses 1874—75. Tf. hovkapellm. 1861, utnämnd 1862. 1. hovkapellmästare 1879. Utbildad av A. F. Lindblad i Sthlm och för Moscheles, M. Hauptmann och J. Rietz vid MK i Leipzig framträdde N. efter hemkomsten 1852 som pianist och musiklärare i Sthlm. Samtidigt förde han i Ny tidn. för musik talangfullt den nyare ty. musikens talan och gisslade med skärpa de instängda förhållandena i sv. musikliv vid denna tid. Kampen fortsatte i den av N. och A. Rubenson 1859 utg. Tidn. för theater och musik, där N. pläderade för vidgad förståelse för de stora musikformerna och på samma gång som den förste gick i bräschen för F. Berwalds tonkonst. Året innan hade N. utnämnts till ork.-anfö-rare samt lärare i komp., instrumentation och partiturläsning vid MK, vilken befattning han 1861 utbytte mot verksamheten vid K. teatern. Tills, m. Hallström och J. Günther gr. han 1860 Nya harmoniska sällskapet, som han ledde till dess upphörande 1878. År 1880 bildade han tills, m. V. Svedbom Musikföreningen, vars konserter han likaledes dirigerade. Av hälsoskäl hade han 1879 lämnat sin befattning vid operan men kvarstod nominellt till sin död, varvid han till 1884 ledde dess av honom gr. symfonikonserter. Sin publicistiska gärning uppehöll han sporadiskt i Svensk mu-siktidn., Post- och inrikes tidn. samt i Aftonbladet. Ett urval av N:s art. utg. 1888 som Musikaliska uppsatser och kritiker (1880—85). Från 1883 fick han årl. ett statligt tonsättargage. Som tonsättare tillhörde N. helt Leipzig-romantiken med Gade och Schumann som främsta förebilder. Liksom dessa odlade han främst de större formerna och fullföljde härmed Berwalds linje. Samtidigt kom han verksamt att bidraga till en nyorientering inom sv. musikliv, som hittills med förkärlek odlat den enkla visan och genrestycket. N. orienterade även operarepertoaren mot större allsidighet än tidigare. Hans egna verk präglas av formklarhet och gedigen utformning; den melodiska uppfinningen liksom harmoniken och orkesterbehandlingen är pregnant och välljudande, ehuru täml. konventionell. Sitt bästa gav N. i sin kör- och kammarmusik, där särsk. den sistn. hör till det bästa som skrivits i vårt land vid sidan av F. Berwalds och V. Stenhammars. — G. 1864—69 m. den böhmiska violinisten Wilma Neruda. Bland N:s tonsättningar må framhållas 4 symf., däribl. den populära nr 2 Ess-dur op. 40 (1874) samt den djupare syftande nr 3 d-moll op. 58 (1881), 4 uvertyrer ss. Konsertouverture Ess-dur op. 21 (1856), den till Shakespeares Antonius och Cleopatra op. 57 (1881) och den till operajubileet komp. Festouverture C-dur 1257 Ludvig Norman. op. 60 (1882), jämte Konsertstycke F-dur för piano och ork. op. 54 (1875; rev. 1880), som särsk. tydligt röjer inflytanden från Schumann i fakturen. Betydande är även en till A. Södermans minne komp. Sorgmarsch op. 46 (1876). Av körverk märkas 9 kantater, Rosa rörans bonitatem op. 45 (1876) och den mustiga Humleplockningen (K. A. Melin) op. 63 (1884), de finstämda motettema Jordens oro viker (J. O. Wallin) op. 50 (1878) och Det guddommelige Lys (J. S. Welhaven) op. 53 (1880) samt manskörer, däribl. den ännu sjungna Eolstoner (E. von Q vanten; utg. 1867). Kammarmusiken omfattar bl. a. en stråksextett A-dur op. 18 (1854), en stråkkvintett c-moll op. 35 (1870), 6 stråkkvartetter, däribl. i E-dur op. 20 (1855), C-dur op. 42 (1883) och a-moll op. 65 (1884), N:s kanske främsta kammarmusikverk, pianosextett op. 29 (1869), pianokvartett E-dur op. 10 (1857), 2 pianotrios D-dur op. 4 (1849) och h-moll op. 38 (1872), en violinsonat d-moll op. 3 (1848), en altviolin -sonat g-moll op. 32 (1869) samt en violoncell-sonat D-dur op. 28 (1867). Härtill komma pianokomp. samt många solosånger, däribl. Månestrålar ur 12 sånger op. 49 (1877—78) samt Skogssånger op. 31 (1867). — En fört, över N:s verk utg. J. Bagge (18'86). Litt.: A. Lindgren, Svenske hofkapellmästare 1782—1882 (1882); H. Glimstedt, L. N:s brev till Ludvig Josephson... (i STM 1931, 32) samt andra brev i STM 1920 och 29. G. P. Norrby, Gunnar Carl Thomas, vio-loncellist (f. 1911 26 / 3), bror till J. N. och en av vårt lands främsta på sitt instr. N. 1258