NOTSKRIFT S:t Gallen-neumer, 1000-talet. Bysantinsk notation från 1100-talet. En överblick över n:s historia sker lämpligen efter en systematisk indelning, som tar hänsyn till nottecknens karaktär. I enlighet härmed skilja vi mellan 1) bokstavs- och sifferskrifter (->Tabula-tur; jfr även Blindnotskrift), 2) accentskrifter (->Ekfonetisk notering, Neumer) och 3) mensuralnotering (->Mensural-notskrift), vilka i sin tur omfatta flera varianter och delvis utbildats i växelverkan med varandra. 1. Alla äldsta kända former av n. äro att anse ss. tabulaturer, dvs. greppskrifter, som lämpats för el. med utgångspunkt från ett instrument, så i Kina, Indien, Främre orienten. Det faller sig också naturligt att konstruera en n. i anslutning till ett tonredskap, där bestämda handgrepp ge bestämda toner och kunna symboliseras med överenskomna tecken ur alfabetet. Med nästan handgriplig tydlighet framträder detta samband i antikgrek, musik (->Grekland, sp. 702 f.). Man kan fråga sig, varför ej denna n. utnyttjades av den kristna musiken (jfr dock Oxyrynchus-hymnen). Orsaken är ej uteslutande kyrkans opposition mot hednisk musikutövning och hellenistisk kultur överhuvud utan den antika tabulatu-rens oförmåga att återge de kristnas psalmo-dipraxis, som bildar grundvalen för deras kultsång. Även västerländsk musikkultur använde dock bokstäver men endast i samband med instrument (bäcken, klockor, lyra, orgel, rotta) och som pedagogiskt hjälpmedel (mono- 1269 kord). I denna senare egenskap möta vi från 800-t. lat. bokstäver fogade till det antikinspi-rerade tonsystemet A-a1, än i form av bokstäverna a-p för dubbeloktaven c-c2, än med samma serie bokstäver lämpad för dubbeloktaven A-a1, än bokstäverna a-g för 7-tonska-lan c-h (Notker Labeo). Först hos Odo av Clugny se vi dessa bokstäver använda precis som nu. (Om tonbokstaven B ->B 1.) En kombination av bokstäver och linjesystem (med textstavelserna inlagda i notplanet) har redan den berömda musiktraktaten Musica enchiri-adis. Ett annat (misslyckat) försök gjorde Her-mannus Contractus i början av 1000-t. Stor ped. betydelse fick däremot Guido av Arezzos solmisationsstavelser (->Guidos hand, Hexa-kord, Solmisation), som eg. blott utgör en ny variant av en uråldrig praxis, cheironomin. Mot slutet av medeltiden tillvann sig instrumentalspelet allt större beaktande ss. självständig musik. Särsk. kring orgeln, lutan och klaveret grupperade sig en upptecknad litt. med tendenser till idiomatiskt tonspråk. Ifråga om lutan syftade bokstäver el. siffror på skärningspunkterna mellan strängförbandet och halsens bandindelade greppbräda. Dessa tabulaturer voro i ordets eg. bemärkelse greppskrifter, deras linjesystem ha intet att göra med diastematiska n:s notplan utan äro avbildningar av strängförbandet. Greppskrifter efter samma princip användas än i dag för gitarr, banjo etc. (Om besiffring av en baslinje för att ange därpå byggda harmonier ->Generalbas; om bokstäver ss. symboler för klanger i harmoniläran ->Funktionslära.) Utvecklingen av n. för tangentinstr. blev nå- 1270