NOTSKRIFT Mensuralnotation, slutet av 1400-talet. Gotisk koralnotation (»Hufnagel»), omkr. 1500. got annorlunda. Visserligen voro tonbokstäver i början ingraverade på orgel- el. klavertan-genterna (claves) och kunde lätt bilda grundvalen för en tabulatur. Men andra och starkare inflytelser gjorde sig här gällande; en viktig omständighet var orgelns starka förbindelse med samtida polyfon kyrkomusik och därmed dess mensuralnotskrift. Klaveret var i sin tur starkt avhängigt av orgelkonsten. En annan omständighet var den utveckling orgelmusiken tog i Tyskland som resultat av en växelverkan mellan genomförd kontrapunktisk stil (i nederländsk anda) och ett orgelbyggeri, som omhuldade stora flermanualiga och pe-dalförsedda instr. (->Orgel, Orgelmusik). Detta ledde till en partiturmässig uppställning av stämmorna med hjälp av under varandra skrivna b okstav srader: den mensuralnotskrift, som användes jämte bokstäver i 13—1400-t:s musik för tangentinstr. försvann helt, tidsvärdena krympte samman till punkter, streck och balkar. I en tid, som eljest betydde en allmän seger för linjenotering, är en sådan utveckling märklig, men den förklaras av obestridliga fördelar hos ty. orgeltabulatur: större överskådlighet, mindre utrymmesbehov, avsevärt lägre tryckkostnader. I de romanska länderna och England antog orgelmusiken (liksom orgelbyggeriet) en något annan karaktär, och noteringen kunde nöja sig med en tabulatur av 3—5 linjer med siffror (som i Spanien) el. helt enkelt en uppteckning på 2 linjesystem under varandra som hos virginalisterna. 1271 2. Betydligt fåtaligare och senare i mänsklighetens historia äro proven på vokala noteringar, dvs. sådana som a priori äro avsedda att återge musik av människoröster. Dessa uppteckningar synas ha en gemensam utgångspunkt: de prosodiska tecknen (->Ekfonetisk notering) el. kanske snarare den mimik och gestik, som väl utgöra även de språkliga accenternas bakgrund (->Cheironomi). I den urgamla och alltjämt praktiserade reciteringen av de heliga vediska texterna i Indien anger huvudets hållning (uppåt, i jämnhöjd, nedåt) olika tonhöjder (högre, mellan, lägre), på egypt. gravmålningar från nära 3 000 år f. Kr. ses sångare med typiska handrörelser, trol. besläktade med hinduiska mnemotekniska metoder å ena sidan och Guidos hand å den andra. Vid sidan av den utbyggda ekfonetiska teckenfloran i högtidlig recitering (lectio so-lemnis) utbildades därmed besläktade men snabbt självständiga n.-typer, kallade neumer (ordagrant »vinkar»), en benämning, som direkt hänvisar på cheironomisk praxis. (Jfr Judisk musik, sp. 145, Krjuki). Sådana neume-ringar förutsätta stödet av en levande meloditradition, som vilar främst på auditivt inlärande varvid neumtecknen utgöra en minnes-hjälp men ej en osvikligt avläsbar skrift. Neumskriften utformades något olika inom skilda kultur- och språkområden. Vi skilja främst mellan orientaliska och latinska neum-skrifter. Medan de inom bysantinsk kyrka (under fasthållande av en cheironomisk praxis, 1272